Guldpalmsbelönad och hyllad som ett mästerverk. Ändå saknar jag något här, något så enkelt som en rak berättelse. I mycket fragmentariska, sönderklippta återblickar får vi se en trasig trebarnsfamilj komplett med en auktoritär pappa och en son som går bort alldeles för tidigt.

Men Malick har gapat efter lite för mycket och då riskerar man ju som bekant att mista hela stycket. Det gör han nästan, till exempel när han tar med en lång sekvens av rymdlandskap och dinosaurier (!), som antagligen ska symbolisera sorgen efter sonen. Det blir mycket outsagt, och sammantaget talar det hela mer till hjärnan än hjärtat.