Det är de sinnesjuka som vet vad som egentligen pågår. Alla vi andra upprätthåller bara charaden. Och falskast av allt är borgerliga bröllopsritualer. Känns temat bekant?
Michaels (Alexander Skarsgård) och Justines (Kirsten Dunst) bröllop på systerns perfekt ansade slott blir en plågsam resa mot katastrofen. De löjeväckande traditionerna tycks, som så många gånger förut i nordiska familjedramer, bära på en egen inneboende ondska. Det väger hela tiden mot övertydligt och platt, men von Trier har fin känsla för detaljer och tonfall. Och Kirsten Dunst spelar strålande som deprimerad brud på gränsen till nervsammanbrott.  

I filmens andra del närmar sig också undergången, men mer bokstavligen när jorden riskerar att krossas av planeten Melancholia.
Vad man tycker om filmen beror nog på hur känslig man är för pompös symbolik. Jag kan leva med inledningens konstnärliga slow-motionscener.
Men när Kirsten Dunst fläker ut sin silvervita nakna kropp invid en skogskälla strax före domedagen, blir det skrattretande mycket nationalmuseum-romantik. Tyvärr – för det är fantastiskt skådespeleri rakt igenom och en ganska spännande science fiction-episod. Charlotte Rampling-fans lär inte heller bli besvikna.