Solen går tillfälligt i moln. Det kommer ett häftigt regn samtidigt som demonstrationen i centrala Aten börjar gå mot parlamentet.
Bland banderollerna finns plakat med texten ”Våra barnstugor är utbildningsplatser – inga parkeringsplatser”.
I tåget går personal vid barnstugorna i Aten men även andra kommunanställda.

En av dem är Aggeliki, efternamnet vill hon inte säga. Hon har fått sin lön sänkt med en fjärdel till cirka 750 euro i månaden. Samtidigt har arbetstiden förlängts från sex till åtta timmar per dag. Barngrupperna har ökat från 15–20 barn till 20–25 per personal, ofta är det bara en personal per avdelning.
– Vi klarar inte av att ge barnen annat än förvaring. Det strider mot politikernas tidigare beslut om att barnstugorna ska ge pedagogisk utbildning till barnen, säger Aggeliki.

Hennes kollega Giota instämmer. Hon tycker att det är orimligt att barnen ska behöva betala priset för de besparingskrav EU och andra långivare nu ställer.
Agelikki och Giota ropar med i talkörsparollerna som protesterar mot nedskärningarna och försämringarna.
För tredje veckan i rad så strejkar de en dag i veckan och arbetar bara en halv arbetsdag två dagar i veckan.
– Vi fortsätter även nästa vecka om så behövs. Det hänger på regeringen, inte på oss, när protesterna ska upphöra, säger Aggeliki.

Regnet har upphört. Medan solen börjar torka upp de blöta gatorna och demonstranterna så berättar hon hur livet har förändrats sedan besparingarna genomfördes.
Lönesänkningen har tvingat henne och många andra att söka ett jobb till.
– Det är inte lätt att hitta jobb när så många är arbetslösa. Flera arbetsgivare utnyttjar detta genom att betala lön långt under vad de ska betala enligt lagen. Arbetsgivare erbjuder arbetssökande jobb för hälften av den lön de har rätt till. Få tackar nej på grund av de svåra tiderna, säger Aggeliki.
Hon har bott i ensam i en lägenhet i Aten men har inte råd med hyran längre.
– Jag är 30 år gammal men har flyttat hem till mamma och pappa igen. Det känns tungt, när ska jag våga skaffa barn, suckar hon.

Längre fram i demonstrationståget hörs trummor och visselpipor. Kravallpolis står utposterad men allt är lugnt. Ingen demonstrant bryter den lugna ordningen. För säkerhets skull har många affärer dragit ner ståljalusier för att skydda skyltfönstren.
Demonstrationståget närmar sig parlamentet. Där är avspärrat med polisens bussar och tåget stannar upp. I ett av de främsta leden står Sofia och Tonia. De ropar att regeringen och EU är kriminella idioter.
– Vi har aldrig levt över våra tillgångar. Och det har inte barnen på våra barnstugor heller. Låt de skyldiga betala istället, säger Sofia ilsket.

Samma dag som hon och hennes kollegor demonstrerar säger Sveriges vice riksbankschef Lars Nyberg i en TT–intervju att det är viktigt att grekerna pressas till så hårda åtstramningar som möjligt. Annars får de inte låna en euro.
Och i affärstidningarna berättas att det är en lysande affär för dem som nu lånar ut pengar till Grekland. De tjänar miljarder i ränteintäkter.

I Aten väjer demonstrerande Giota för en vattenpöl och berättar att hon har slutat att ens tänka på att handla kläder, gå på restaurang, bio eller teater.
– Vi vågar inte ta på oss onödiga utgifter. Ingen vet hur länge vi har ett jobb kvar. Maten jag handlar är billigast tänkbara och räcker knappt till för att göra mig mätt, klagar hon.