Historien tar sitt avstamp i den verkliga berättelsen om den modiga palestinskan Hind Husseini (Hiam Abbas) som 1948 byggde upp barnhemmet och skolan Dar Al-tifel i Jerusalem. Här samlas alla de barn vars föräldrar dödats eller fängslats i den uppblossande Israel-Palestinakonflikten. Nära 40 år senare skickas den 17-åriga skolflickan Miral (Freida Pinto) ut för att undervisa i ett palestinskt flyktingläger. Det är strax innan den första intifadan och den politiska verkligheten blir för henne en chock. Hon förälskar sig i aktivisten Hani (Omar Metwally) och vill ansluta till upproret, men är samtidigt rädd för att hon därmed riskerar skolans framtid.

 

Budskapet är att utbildning bär nyckeln till fred och berättelse har en episk potential, men tyvärr smetar Schnabel ut historien på för många karaktärer så att ingen får något djup. Den politiska kampen behandlas bara ytligt och regissören verkar rädd för att ta ställning. Det gör att varken berättelsen om de övergivna barnen eller Mirals egen släkthistoria riktigt berör. Filmen är baserad på en själbiografisk bok av den palestinska journalisten Rula Jebreal, som också är Julian Schnabels flickvän.
Kanske har det påverkat filmens fokus, jag hade gärna sett att berättelsens kärna fått vara barnhemmet och kontrasten mellan internatet och livet i flyktinglägren.

Förhoppningsvis plockar någon annan filmare med mer distans upp historien i framtiden och ger den en gestaltning den förtjänar.
Den första gripande halvan av filmen gör den emellertid ändå sevärd.