”Vi skulle kunna ha den bästa barnomsorgen”

– Man blir inte förvånad över siffrorna, säger Lotta Malmborg när hon tittar på KA:s undersökning.
Den visar att 78 000 jobb försvunnit i förskolan sedan 1990.
– Visst, det är ju så här det ser ut. Framför allt har barngrupperna blivit större och större. Mycket mer av stress och barnpassning. Jag har ju varit med om att vi var fyra personal på en småbarnsgrupp med 10-12 barn.
Långt långt från dagens verklighet. När hon och Eva Forss började, på 70-talet, var det på många sätt annorlunda.

Så här minns Eva Forss:
– Då var personalen ung. Kan­ske inte så utbildad. Men vi var där för att ta hand om barnen.
– Under 80-talet fanns det mycket pengar. Personalen utbildades och fick högre status. Stora lokaler och inte jättemycket barn. Be­hövdes vikarier fick vi det. Sedan har det stramats åt efter hand. Man undrar hur det ska sluta, avslutar hon.
– De kommer med nya läroplaner och det låter så tjusigt. Men bördan har blivit mycket tyngre, och kvalitén sämre, fortsätter Lotta Malmborg.

Barnskötaren Eva Forss.

Siffrorna på växande barngrupper speglar inte fullt ut hur arbetsbördan ökat.
– Det har lagts på många nya arbetsuppgifter utanför arbetet
i barngrupperna, återkommer Eva Forss till flera gånger under tiden vi talas vid.
Tillgången till vikarier har exempelvis försämrats kraftigt, liksom stödfunktioner för barn med speciella behov. Förut hade varje förskola en föreståndare, nu får de själva sköta en del av administrationen.
– Personalen har mycket min­dre tid med barnen. Ofta är man ensam med stora barngrupper, säger Eva Forss.
Hon jobbar fackligt och det är till henne barnskötarna vänder sig med problemen.
– Tidigare var barnen mer delaktiga i vardagen. De var med och gjorde sallad i köket. Vi åkte iväg och gjorde saker, exemplifierar Lotta Malmborg.

De tycker att det skulle vara bra om det fanns kvalitetsnormer för förskolan i landet. Som max antal barn per personal. Det fanns för längesedan.
– Om det var så skulle vi kunna säga emot: Nej, fler än så här många barn ska vi inte ha, säger Lotta Malmborg.
– Vi skulle kunna ha den bästa barnomsorgen i världen. Visst kostar det till en början, men det blir billigare i längden.
– Att jobba med barn i för­skola är… skulle kunna vara världens bästa jobb, säger Eva Forss. Det måste jag säga!
Försäm­ring­arna har kommit samtidigt som samhällsklimatet blivit hårdare på många sätt, tycker båda.
Många föräldrar är mer pressade idag. De kan vara utförsäkrade eller arbetslösa. Eller ha ett jobb som gör det svårt att vara hemma då barnet är sjukt. När fler familjer mår dåligt påverkar det också barnskötarna. Frustra­tionen ökar över att inte räcka till.
– Ibland är vi lika mycket föräldrar till föräldrarna. Har föräldrar problem så får barnen pro­blem, säger Lotta Malmborg.
– Men vi får ständigt höra att  håller vi inte budget blir det nerdragningar på personal! Om föräldrarna sa ifrån kanske politikerna skulle lyssna?

De återkommer till att många föräldrar själva är pressade. Många är nöjda så länge barnen tycker att det är kul att gå till dagis. Och de visar stor empati för föräldrarna, men önskar också att de kunde berätta hur det är: Idag har vi bara varit två personal, utan vikarie, och fått slita som djur för att ditt barn ska ha det bra. Men sådant får de inte berätta för föräldrarna.
Varför?
– Om vi sa så och föräldern sedan ringde upp och ifrågasatte, skulle det vara tack och adjö, säger Eva Forss.
Men det finns ju anställnings­skydd?
– Man skulle anses obekväm, inte välkommen – inga lönehöjningar de närmaste tio åren, det är ju individuella löner.
Ni är båda fackligt aktiva. Hur har facket skött sig?
– Kommunal gör mycket bra men vi ser inte att vi barn­skötare under årens lopp riktigt haft stödet som behövs. Vi ser försämringen men inte vad Kom­­­munal gör för att förhindra den.
Är framtiden bara dyster?
– Vi hoppas verkligen på en vändning. Men vi som arbetar på golvet är inte tillräckligt högljudda. Vi backar, vi finner oss och arbetar på, svarar Eva Forss.
– Det är inte så att vi går ut på gatorna och säger att nu får det vara nog. Det engagemanget har folk tappat. Man klagar men gör inte så mycket åt det.
– Ja, vad som behövs är att vi går ut tillsammans och protesterar, tar tillbaka den fackliga kampen, säger Lotta Malmborg.
Kommunal med över en halv miljon medlemmar skulle väl kunna spela en tyngre roll?
– Fackföreningsmedlemskapet har blivit mer som en försäkring. Många medlemmar vet inte att de är med i en förening. Man betalar sin avgift. Och blir det problem ska man ha hjälp, direkt, svarar Eva Forss som är med i lokala ”förhandlingsteamet”.
Lite som en advokat?
– Ja absolut, vi ska lösa problemen, och det snabbt, säger hon och knäpper med fingrarna.
Då kan det kanske vara en främmande tanke att gå ut och protestera på gatorna tillsammans med ”advokaten”.
– Man måste mobilisera engagemang så att det åter blir en förening. Det är det som jag drömmer om. Sedan är frågan om det går.

Hon kommer in på sin roll som förtroendevald med facklig tid:
– Vår tid går åt till att förbereda och sitta i förhandlingar, förhandlingar, förhandlingar…
– Egentligen skulle vi, och det talar vi om, gå ut och engagera oss på arbetsplatserna för att få folk att förstå att tillsammans kan vi kanske ordna det här!