Ekonomerna Kumhofs och Rancières forskning handlar om USA. Men som KA visat (nr 12/09) är utvecklingen i USA central för världsekonomin, och för Sveriges ekonomi.
USA har spelat en stor roll såväl när svensk ekonomi blomstrat som krisat. Och även i Sverige har lönerna halkat efter vinsterna. De rika har sprungit ifrån.
IMF-ekonomerna visar på påtagliga likheter mellan dagens kris och 30-talets. Båda föregicks av att kapitalägarna blev allt ­rikare på löntagarnas bekostnad.  Samtidigt fördubblades vanliga hushålls skuldsättning. Och dessa saker hänger ihop.
Slutsatsen att nedpressade löner är skadligt för ekonomin är uppseendeväckande. Att koppla ihop ekonomiska kriser med inkomstklyftor har under lång tid endast gjorts av ekonomer på vänsterkanten.
I sin ekonomiska modell delar de upp hushållen i två grupper. De 5 procenten med de högsta inkomsterna ”kapitalägarna” och resten, 95 procent, ”arbetarna”.

Illustration: Lasse Widlund Illustration: Lasse Widlund (Klicka för stor grafik)

Vägen till finanskrisen i USA som blev en världskris ser i korthet ut så här:
1) Lån i stället för lön. Arbetarnas förhandlings­styrka försvagas. Det pressar lönerna, speciellt låginkomsttagarnas. Kapitalägarnas inkomster ökar därmed drastiskt. De lägger beslag på en allt större del av inkomsterna i landet. Arbetarna lånar då allt mer pengar (från kapitalägarna) och finanssektorn, som bankerna, växer enormt.
2) Lånen ger fart. Konsumtion med lånade pengar blir allt viktigare för företagens försäljning och ekonomisk tillväxt.
3) Lånen knäcker. Till slut blir arbetarnas skuldsättning så stor att allt fler inte klarar av skulderna. Finansmarknaden kraschar. Skuldsatta löntagare tvingas köpa mindre och krisen drabbar hela ekonomin.

En viktig skillnad mellan Kumhofs och Rancières och tongivande ekonomer är att de räknar med ”arbetarnas förhandlingsstyrka” i sin modell.
Slutsatsen är att ökad förhandlingsstyrka, genom förstärkt rätt till kollektiva förhandlingar, skulle stärka arbetarnas inkomster och minska deras skuldsättning.
– Framgångar med att minska inkomstskillnaderna minskar risken för nya kriser i framtiden, skriver de.

De är medvetna om att den vägen bort från krisen inte är problemfri. Pressen på lönerna har skett under tryck av internationella krafter som exempelvis konkurrensen från Kina.
– Men problemen med att stärka arbetarnas förhandlings­styrka måste vägas emot potentiellt katastrofala konsekvenser av ännu djupare finansiella och ekonomiska kriser om de nuvarande trenderna fortsätter, anser de.

IMF:s recept till länder i ekonomisk kris har sedan länge varit nyliberalt: avregleringar, svagare fackföreningar, mindre offentlig sektor, lägre skatter.
Uttalanden från IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn om dagens ekonomiska problem visar att han tagit intryck av Kumhofs och Rancières forskning.
– Under de senaste årtiondena ökade ojämlikheten i allt för många länder. Reallönerna stagnerade när de halkade efter produktivitetsökningen, har Strauss-Kahn sagt.
– Vi bör också se till att ­arbets­tagarna har tillfredsställande förhandlingsstyrka. Kollektiva förhandlingar är viktigt.

För de ekonomer (neoklassiska) som är tongivande runt om i världen är detta snarast som att svära i kyrkan. Det Strauss-Kahn nu förordar utpekas av dem som hinder för ekonomin. Exempelvis utpekas i svenska finans­departementets senaste långtidsutredning facklig förhandlingsstyrka som orsak till arbetslöshet.