– Nu fattar man varför vi har fått mer att göra på jobbet, säger Marie Engfeldt när hon tar del av tidningens jobbkartläggning.
– Ja, det märks verkligen ute på arbetsplatserna, säger Jan Rödin.
De har förstahandserfarenhet av förändringar, ofta försämringar, under de senaste tjugo åren. Och de vågar tala klarspråk.
– När jag började i slutet på 80-talet hade jag fyra tanter eller farbröder om dagen. Nu 16-17-18. Och de är idag mycket ­sjuk­are, berättar hon. 
– Det går inte att jämföra!
– Nej, jag började 1980. Då kunde vi gå ut och handla tillsammans, sitta ner och prata. Nu är det ren sjukvård, berättar han.
– Det är inte samma yrke!
Personalen får jobba allt hårdare och pensionärerna får mindre hjälp.
– Jag måste ju i alla fall hinna säga goddag och adjö och svara på tilltal, förklarar Jan Rödin hur det känns idag.

Inte minst under senare år har det blivit ytterligare försämringar. Städningen av en tvårummare som tidigare fick ta en och en halv timme ska nu göras på 55 minuter.
De säger att de kan överleva om de får luckor i schemat. Ett återbud kan rädda dagen.
Tillsyn på morgon innan en pensionär ska till dagverksamhet: 10 minuter.
– Så kommer man till damen och hon är inte påklädd! Hon ska ha sin medicin. Det fungerar ju inte! säger han.
Och så blir han sen till nästa. Tiden räcker helt enkelt inte.

Idag ska de äldre vårdas i hemmet till nästan varje pris.
– De är riktigt dåliga. En tant larmar nu när hon behöver vända sig i sängen! Ska en sådan människa bo hemma! frågar han.
Akututryckningar ökar när fler äldre med stora hjälpbehov bor kvar hemma i stället för på äldreboenden. De ska pressas in i deras redan tighta arbetsschema.
– Nu kan vi få larm om toalettbesök, men vi är ju inget sjukhem! säger Jan Rödin.
– De skickas tidigare hem från sjukhusen nu. Färdigbe­handlade!  berättar Marie Eng­feldt.
– En dement person som inte kan stå upp, utan hjälpmedel och utan vårdplan! Och det bara pågår, berättar han.

Arbetsförhållandena kan vara så usla att de som skyddsombud måste överväga att ta det besvärliga beslutet att stoppa arbetsmoment. Men trycket upp­ifrån att inte göra det är hårt.
– Vi känner att vi som fackliga inte har de riktiga verktygen för att sätta stopp för det här, säger Jan Rödin.
Låg personalbemanning gör organisationen sårbar. Om en av tjugo är sjuk en helg kan det bli kris.
– Finns det inga luckor i våra scheman, så att vi kan ta över ärenden, får vi söka vikarie genom trygghetsjouren. Hittar de någon kan det dröja timmar innan den kommer. Då måste vi möta upp med nycklar. Vi kommer efter på vårt arbetsschema.

När de för fram att både ­vård­tag­are och personal blir lidande av de korta tiderna handlar svaren oftast om ekonomi.
– Mantrat från chefer på olika nivåer är: ”Mitt uppdrag är att hålla budgeten i balans”, säger han. Och berättar om hur privatiseringarna har blivit en ”piska”.
– Vi får höra att vi måste hävda oss i konkurrensen, minska ner på tider och marginaler. Annars måste vi minska på tjänster, skära ner.
Han skrev insändare i lokaltidningen vilket gjorde ­arbets­led­are oroliga.
Förväntas ni hålla skenet uppe för att inte ”förstöra varumärket”?
– Ja, tveklöst, det oket har vi över oss. Vi kan ju ”tappa kunder” och kanske behöva säga upp heter det.
– Många kollegor som nu jobbar privat mår väldigt dåligt, säger Marie Engfeldt.

Personalen ska ta sig tid och skriva avvikelserapporter om brister och missförhållanden.
– Tänk om det alltid gjordes! säger Jan Rödin.
Hans förklaring är att det kan kännas obekvämt, vårdbiträdena kan uppleva ett tryck från arbetsledningen.
Förut kunde de och arbetskamraterna känna sig trygga som kommunanställda. Men inte längre.
– Många har blivit rädda, fruktansvärt rädda. Det har blivit en tysthet, säger Marie Engfeldt.
Vikarierna är särskilt utsatta.
– Det är tufft, väldigt tufft.
Dokumentation och skrivande av vårdplaner tillhör nu jobbet. Det är en stor förändring.
– Det är ju bra med sådana men för arbetskamrater utan datorvana skapas psykisk press. De känner sig mindre värda, bryter ihop. Och de kan vara hur duktiga som helst på omvårdnad, berättar han.

Sjukhemmet där hemtjänstens lokal finns ska privatiseras.
Frågan är om personalen vill följa med eller fortsätta som kommunanställd. Eftersom mycket av äldreomsorgen redan är privat finns det dock få kommunala jobb kvar. De fruktar övertalighet i kommunen.
– Om det blir så kan våra kamrater i hemtjänsten bli utknuffade. Även den som jobbat 14-15 år kan sitta osäkert, fruktar de.
Från arbetsgiv­arna, de styrande politikerna, saknas stöd.
– Dom vill ju hinna med att privatisera så mycket som möjligt.
– Vi var med facket på ett nämndmöte runt 1994. Polit­ikerna satt bara och gapade när vi berättade att vi hade åtta pensionärer om dagen, minns Marie Engfeldt och skrattar.
– De höll på att dö: Hur kunde vi hinna med så många?!
– När vi förra året berättade för nämnden om den hopplösa situationen, att vi inte hinner med det vi ska göra. De ryckte bara på axlarna: budgeten måste vara i balans.
Och nämndens ordförande tackade för synpunkterna, det var frustrerande, berättar Jan Rödin.

Båda två är fackliga ­arbets­platsombud.
Kan Kommunal göra något för att vända utvecklingen? Eller kommer utförsbacken bara att fortsätta?
De tycker att den fackliga sektionen har många kompetenta personer, men visst måste facket bli vassare. Bli mer en ”kamp­organisation”.
Kärnfrågan för dem är att det behövs fler som jobbar med äldreomsorgen:
– Både politiker, chefer och fackliga företrädare skulle komma ut och jobba i verkligheten för att haja hur vi har det, är de båda överens om.

Ofta känns det hopplöst idag. Problem att få arbetskamraterna med sig.
Marie återkommer till den ökade rädslan:
– Det som är så hemskt är att folk, arbetare, håller käften idag. Arbetskamrater kan tycka väldigt bra saker om felaktigheter när vi talas vid. Men när vi tar upp det i samverkansgrupper kan chefer bolla tillbaka: Dom tycker det här bra, ingen har sagt något till mig.

Och Jan kommer in på den individuella lönesättningens roll. Man tänker sig nu för innan man säger något obekvämt.
– Kriterium som samarbetsförmåga och flexibilitet gör oss utlämnade till arbetsgivarens godtycke. Lönen blir också beroende av vilken chef man har.
– Fackföreningsrörelsen grundades en gång i tiden för att inte vara utlämnade till ­arbets­giv­arens godtycke. Individuella löner är ett djupt sår hos mig. För mig är det antifackligt, säger Jan Rödin.