Det kändes inte alls aptitligt när man sa det på det sättet. Kanske borde jag baka någonting annat istället? Jag kastade hela plåten och ringde min sambo.
– En sprits, köp en sprits på vägen hem.

Så började jag enträget om från början – var det treårskalas så var det. Medan jag elvispade äggvitan sneglade jag runt i köket. Bullarna bildade ett berg på köksbordet, både kanel och kardemumma. Där låg också de amerikanska cookiesarna på svalning. Bredvid kärleksmumsen och chokladrulltårtan. Chokladbollarna stod klara i kylen tillsammans med tårtorna.
– Vad ska vi baka idag mamma? frågade jubilaren sömnigt på morgonen den sjätte bakdagen. Något måste det ju vara.
Jag bläddrade förstrött i kokboken och stannade på klenäter. Det kanske vore något? Eller varför inte kanapéer? Baka, baka lite kaka… Plötsligt var kakorna det enda som betydde någonting. Jag vaknade kallsvettig om nätterna efter drömmar om brända småbröd och torra mandelbottnar.

– Herregud. Du har ju fått en bakpsykos! sa en av gästerna när kalaset väl gick av stapeln.
Kommentaren värmde ända in i märgen. Så fint på något sätt.
– Tack, svarade jag stolt.
Inte för att jag brukar baka, jag hade faktiskt aldrig gjort det i den här omfattningen förut. Inte heller för att barnen älskade fikabrödet, vilket i och för sig var trevligt. Nej, utan för att gästen hade noterat hur helhjärtat jag tagit mig an uppgiften. Allt eller inget. Svart eller vitt. Storhetsvansinne. Jag spelade i samma liga som kejsare Napoleon!

När festen hade klingat av och våra besökare fått med sig burkar med läckerheter hem, gapade frysen tom. Nu då, tycktes den fråga mig. Vad ska du göra nu då?
Modstulet började jag bläddra i almanackan. Till min stora glädje upptäckte jag att det bara var ett par månader kvar till Valborg. Det kunde väl inte vara så svårt att sno ihop några sketna fyrverkeripjäser, tänkte jag entusiastiskt. Gick det riktigt bra skulle vi till och med kunna delta i den kommunala SM-tävlingen framåt sensommaren. Det vore ju någonting. Begeistrad vände jag mig till min sockerchockade blivande make.  
– Älskling, vet du hur man…