Här är filmen svenska ungdomsberättare inte lyckas med. Okrystat och osentimentalt får vi följa berättelsen om de tre ungdomarna Marianne, Thomas och Terje som av vitt skilda skäl hamnar på samma tillfälliga ungdomsboende.

Det de har gemensamt är att de vill bort, eller hem, men saknar någon som välkomnar dem. Det är rörande och smärtamt. Inte sen Roy Anderssons En kärlekshistoria har jag sett en film som så konsekvent ställer sig på ungdomarnas sida. De vuxna förmår inte och sviker gång på gång.

Och det hela slätas inte över, utan det svarta får vara svart ända in i slutet. Tro för den skull inte att detta är en rakt igenom dyster historia. Huvudfigurerna har mycket livskraft och kämpaglöd i sig och humor saknas inte heller.
Betyget hade lätt blivit en femma om Mariannes karaktär hade varit något mer utvecklad. Hon får inte samma djup, tyvärr, som Thomas och Terje.