Fredrik Reinfeldt (M) som landsfader har attraherat fler än Mona Sahlin (S) som Sveriges första kvinnliga statsminister. SD har trängt sig in i folkhemmet med 20 nya riksdagsplatser.  
Sverige fortsätter därmed att sälja ut offentliga företag, privatisera och dela upp medborgarna i ”bidragstagare” och ”arbetande skötsamma”. Skolor kan fortsätta ge vinster till riskkapitalister. Vården för vanligt folk blir sämre medan medelklassen skaffar privata sjukförsäkringar. (Som redan cirka en halv miljon gjort!)
Uppdelningen av välbeställda och fattiga i olika områden fortsätter. Löntagarnas ställning på arbetsmarknaden riskerar att bli svagare i takt med att det sociala skyddsnätet och arbetsrätten nu blir sämre än vad den skulle blivit med de rödgrönas förslag.

Att varken S eller LO lyckades få upp detta i valrörelsen är svårbegripligt och sorgligt. Facket kan få mindre makt på arbetsmarknaden när löner och ersättningar pressas ner via försämringar för de arbetslösa och sjuka. Men utvecklingen smyger sig på och de som har det hyfsat tryggt har inte riktigt insett sambanden. Och de som känner sig hotade tycker inte alltid att S har bästa lösningen på deras problem. Samtliga etablerade partier har duckat när SD lyft invandrarfrågorna i stället för att själva lyfta frågorna och formulera demokratiska lösningar med en blandning av rättigheter och skyldigheter. Det märkliga är att de problem som förde Alliansen till valseger – och som även blev Alliansens stora misslyckande inte drabbade dem i uteblivit väljarstöd. I stället har S fått besvikelsen och SD rösterna.

Bland kommunalarna har S fortfarande nästan 52 procent av rösterna, enligt Valu. Men bland TCO och Saco-medlemmar är väljarstödet bara runt 28 procent. Den fråga där partiet, enligt Valu, står starkast är social välfärd (67 procent), vilket gett S en stor del av rösterna från arbetslösa och sjuka. Men trots att de får lika höga värden på sin sysselsättningspolitik som M av sina väljare, har jobbpolitiken totalt inte lyft och i plånboksfrågorna har M ett övertag. Rättigheter och skyldigheter måste hålla samman. Socialdemokratiska Arbetarpartiet har ett hårt jobb att göra för att få sina båda ben att gå i takt igen.