”Facket hör oss inte”

Avsnittet i SVT:s Uppdrag ­gransk­ning visade dementa som ensamma vandrade omkring i blöjor på Öjagårdens demensboende utanför Piteå. Under­sköterskan Elisabeth Marklund berättar om hur hon på morgonen möts av äldre som halvnakna irrar runt i korridoren. Många TV-tittare förskräcktes kanske mest över att de dementa låstes in på natten, de flesta utan chans att larma om de behövde hjälp. Sanningen är att på Öjagården finns en nattpatrull som går ronder. Och det är långt ifrån bara i Piteå man låser om sina gamla, även om det är förbjudet. Men nattpatrullen är fyra personer som ska ta hand om 83 gamla.

– Vi skulle behöva en person som var här på vår enhet hela natten. Men att inte låsa alls, ja då måste vi ha många många fler som jobbar här säger Elisabet Swills, undersköterska.  
Hon var själv med i programmet och riktade tillsammans med Elisabeth Marklund hård kritik mot kommunens bantning av personalen. Politikerna har slagit ifrån sig och socialnämnden har, trots larm från personalen och utförda konsekvens-analyser, sagt att de inget visste. Flera undersköterskor är också besvikna på sitt fack. De tycker att de förtroendevalda är osynliga. Det finns en misstro mot Kommunals vice ordförande som sitter i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna.
– Man beslutar om besparingar men hör inte av sig till oss. Det känns som att de står närmare ledningen än oss. Facket ser inte hur långt det har gått, säger Elisabet Swills.

Förhållandena på Öjagården och kommunens andra demensboenden har varit en följetong i lokalpressen. Förra hösten gick Elisabet Marklund upp i kommunfullmäktiges talarstol för att vädja till politikerna om att göra något åt situationen. Hon berättade att de gamla lämnades ensamma på natten. Hon anser också att hon redan då larmade facket.
– Men att få Kommunal att göra något är som att dra en katt baklänges, säger hon.
I Piteå har besparingarna avlöst varandra. Och som på så många andra arbetsplatser i vården, är det de anställda som vänt och vridit för att få verksamheten att gå ihop. Från och med i höst har arbetslaget själva lagt om schemat för att slippa ensam-arbete och undvika en stress och oro som också förs vidare till de gamla. Nu arbetar två personal på kvällen och två på morgonen, på åtta dementa. Det innebär att de tvingas gå delade turer även i veckorna.
– Nu jobbar jag 22 dagar och 4 delade turer mitt i veckan. Jag jobbar 12 kvällar på en månad, jag hinner inte direkt träffa min man, säger Karina Norberg.

Här sitter vi på dagarna, säger Elisabet Swills med en gest över bordet i samlingsrummet, där alla tre undersköterskor sitter samlade med de gamla tätt bredvid i stolar.
– Reser en sig upp då reser alla de gamla sig samtidigt, förklarar Karina Norberg. Men sitter vi såhär kan någon i alla fall smyga iväg på toaletten utan att det blir oroligt.
I augusti kontaktade Elisabet Swills Kommunal och berättade att de dementa blivit våldsamma och oroliga till följd av personalbristen. Det har lett till att huvudskyddsombudet ska göra en riskutredning av arbetsplatsen. Boendet har samtidigt polisanmälts av Demensförbundet och Socialstyrelsen har inlett en granskning.
Ni är ju också facket, ni medlemmar, kan inte ni engagera er?
– Jag har jobbat fackligt, men jag tycker det tog mer än det gav. Facket är för långt från verksamheten, säger Elisabet Swills.