Det fanns en tid när Oliver Stone gjorde rätt intressanta filmer. För 23 år sedan fick han sitt stora genombrott med Wall Street, en film om hänsynslösa finansmäklare på börsen i New York. Nu kommer uppföljaren.

 

Själva grundstoryn är ok, Douglas figur Gordon Gekko, kommer tillbaka till New York efter ett långt fängelsestraff för insiderbrott med mera och tycks ha dragit lärdomar från sin tid bakom galler. Han skriver böcker och har skaffat sig en sorts moral. Han vill helst återuppta kontakten med sin dotter, som lever ihop med – just det – finansmäklaren Jake. Jake är nyfiken på Gekko och ungtuppen och veteranen använder varandra för att nå sina syften.

Men irritationsmomenten är för många, fikonuttryck som subprimepapper och insolvent haglar i replikerna, kurser och siffror flimrar förbi på jätteskärmar och det hela avslutas med en patetisk slutscen som inte går att avslöja utan att säga för mycket.
Filmens behållning är en väntad men ändå plötslig tvist i mitten av filmen där Gekko förstås visar sitt rätta ansikte.

Den första Wall Street-filmen var åtminstone konsekvent berättad och hade ett visst bett, här är det som om manusförfattarna och regissören Stone vacklar och inte kan bestämma sig för vad de vill berätta. Under tiden slänger de in ytterligare ett subprimepapper.