För en vecka sen var min sambo på auktion för första gången i sitt liv och som tur är för vår ekonomi var det sista gången för säsongen. De flesta vet kanske hur en auktion går till; först har man en förvisning av objekten som är till salu. Då får man chansen att göra sig en uppfattning av vad det är man vill vara med och lägga bud på. När sedan auktionen startar så sitter man där spänt och bara hoppas att ingen annan ska vara intresserad av just de saker man vill köpa. Budgivningen startar och auktionshållaren ger ett utgångsbud som man sen får hugga på och följa med så långt man kan. Har man tur är man ensam och kan ropa in en byrå för 20 kr. En häftig upplevelse, en spännande och rolig utflykt för hela familjen.

Nu undrar ni säkert vart vill jag komma med detta. Jo jämför med hur det går till att privatisera offentliga sektorn, låta privata aktörer agera inom vård, barnomsorg, skola, LSS, kost, städ, vaktmästeri och annat. Hur kommer då alla att väljas ut? Kommer chefen att hålla en auktion ibland barnskötarna? Där cheferna först fått titta på alla och sålla bort alla sjukskrivna, gamla, och de som har anpassade jobb. Har vi någon som kan jobba för 80 kr i timmen? 70 kr – jaha därnere i hörnet har vi ensamstående mamman Birgitta som kan tänka sig att jobba för 45 kr i timmen. Första, andra, tredje, och ett klubbslag. Härligt Birgitta, du får behålla ditt jobb, fantastiskt av dig att sänka dig mest så du får behålla jobbet.

Hade hon något val? Nej hon måste jobba för att kunna försörja sin familj, men sålde samtidigt ut sina kollegor.
Men under omständigheter som dessa så tänker man inte på det solidariska, medmänskliga utan tänker bara på att klara sig.

Självklart är detta en överdriven beskrivelse, eller? Hur kommer det att bli, kommer vi att kunna behålla våra kollektivavtal? Kommer vi att ha rättigheter, eller bara skyldigheter? Kommer vi då att behöva våra fackföreningar?

Johan Karlsson,
elevassistent, Karlskoga