Fjäderlätt komedi. Så marknadsförs Johans Klings nya film Puss. Och det är lätt att hålla med. Om det första ordet.
För fjäderlätt är det sannerligen, så där lätt att man bara blir lätt obehagligt vidrörd. Roligt är det mycket sällan.

Kling har låtit sin unga ensemble få bofäste i anrika Scala-teatern i centrala Stockholm, här spelar de en liten bångstyrig teatergrupp präglad av inre stridigheter: Någon kommer alltid för sent, någon snor pengar ur kaffekassan, någon är otrogen med regissörens kille. Et cetera.
Vissa skådespelarprestationer utmärker sig. Så gör Gustaf Skarsgård ett starkt porträtt av den tystlåtne ljudteknikern och Philomène Grandin briljerar som ofrivilligt gravid.
Men andra skådespelare är tyvärr inte lika övertygande, och helhetsintrycket blir därefter.

Det är stockholmssmart och snyggt filmat – och påminner på det sättet om Klings lysande debut Darling – men varför ska vi egentligen bry oss om de stympade karaktärerna i Puss? Ska vi skratta med dem, känna med dem? De upphör tyvärr att existera så fort filmduken blivit svart igen.