Gudrun Schyman har verkligen visat vad en stark kvinna kan åstadkomma, i stort sett på egna ben. Allt vänder hon elegant till kvinnokampens och sin egen fördel, det må sen vara intervju i Agenda, tävling i Let’s Dance, Ica-reklam inför Mors Dag, eller kundtidningar om alkoholmissbruk. Schyman är sitt eget varumärke och Fi har sina sympatisörer, exempelvis Abba-Benny Andersson.
Men frågan är vem Fi ska ge sitt stöd om det jämna läget mellan blocken fortsätter? Ska Gudrun fortsätta hävda att en fribrytare gör mest nytta för kvinnokampen, även om hennes (bortkastade) röster kan bidra till en borgerlig valseger?

I ett av sina senare nyhetsbrev skriver Gudrun Schyman om varför hennes parti ställer upp i valet med målet att ta minst fyra procent av rösterna. Den feministiska politiken ska vara utgångspunkten. Och hon tycker inte att oron för att rösterna ska bli bortkastade är befogad. Hon hoppas optimistiskt på att de 70 000 väljare som förra gången la sin röst på partiet den här gången tar med sig ytterligare tre vänner var.
Svårare än så är det inte, menar Gudrun Schyman.

Hmm, det är väl just det som är svårigheten, och det är lite märkligt att inte den erfarna politikern Gudrun Schyman inser detta. Om hon ser alla partier utom sitt eget som bakåsträvare i kvinnofrågor så ska hon förstås fortsätta köra sitt race, oberoende av vilket block som sedan tar regeringsmakten.
Men om hon ser politik som en väg till inflytande genom samarbete och kompromisser borde hon fundera allvarligt på om strategin är den rätta, om det kanske är dags att bli lite mer pragmatisk?
Att det är skillnad mellan blocken borde väl ändå ha framgått av den senaste tidens rapporter om vilket kön som fått mest stryk av regeringens beslut och budgetar. Jo, kvinnorna, och främst de lågavlönade kvinnorna, som jobbar i ett LO-yrke. Vårdnadsbidraget, skattesänkningar till högavlönade män, lågprio av kollektivtrafik och mycket annat talar sitt tydliga språk.

Gudrun borde inte ha så svårt att välja. I aprilnumret av Arena förs tanken om feministisk valsamverkan fram:
 ”Alliansen verkar helt okunnig om hur deras politik påverkar jämställdheten. Oppositionen har brustit med att nå ut med sin kritik. Byta regering räcker inte. De rödgröna bör samarbeta med Fi för att stärka feminismen”, skriver författaren Ulrika Lorentzi i ett utspel.
Hon är en av de 99,3 procenten som inte röstade på Fi men som definitivt tycker att feminism är en viktig fråga. Hon tycker att de rödgröna borde göra det mesta möjliga för att få regeringsmakten.
Och ett sätt, som samtidigt skulle stärka feminismen, menar hon, är valteknisk samverkan med Fi: ”Osäkerheten om vilken regering Fi skulle stödja, som fanns inför förra valet är borta. De rödgröna partierna skulle slippa ödsla kraft på att bekämpa Fi för att i stället kunna inspireras av en ny feministisk folkrörelse. Även om det finns luckor i Fi:s politiska program har de vilja att formulera politik med jämställdhetsperspektiv på alla områden.”

Utspelet har, såvitt jag kan bedöma, inte mötts med någon entusiasm, eller ens debatt. Valteknisk samverkan har inte prövats mer än en gång under 1980-talet. Och de rödgröna skulle säkert inte orka med att få ihop ytterligare namn på sina vallistor så här sent.
Kvar är frågan: Vad gör Gudrun med sina väljare? Och vilken nytta gör 70 000 nya borttappade riksdagsröster i valet 2010 för lågavlönade kvinnors kamp för rätt till heltid, en lön som går att leva på och jämställda förhållanden?