Nu är det inte hyresrätten i sig som är orsaken till att dessa unga har svårare att få bostad. Utan tvärtom, det är bristen på hyresrätter, som gör att unga utan pengar och kontakter får svårt att sätta bo, skriver tidningen Riksdag & Departement (14/2010). Unga vuxnas situation beror på uppväxtförhållandena, konstateras det. Barn till föräldrar i hyresrätt och till ensamstående har svårare att skaffa eget hem.

Det är lätt att bli nostalgisk och minnas sin egen ungdom i sossestyrda Malmö. Betongparti med rivning i blick, javisst, men en uppsjö smålägenheter inne i stan, som gick lätt att hyra, även om man bara hade en timanställning. Jag och mina kompisar flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet, bjöd hem varann till våra ettor och kände oss vuxna. Hyrorna var låga. 

Dagens unga behöver tur, tålamod eller rika föräldrar om de vill ha en bostad i ett storstadsområde de närmaste åren. Det säger statliga Boverket!
Möjligheten att få bostad blir allt mer en klassfråga, säger Cecilia Ernström Öst, nationalekonom vid Uppsala universitet, i samma tidning. I hennes kommande avhandling visas hur sambandet mellan barnafödande och tillgången på nya bostäder blir allt mer tydligt.
Ju högre brukarkostnader för boendet, desto färre barn föds. Det gäller särskilt 80-talisterna.
Att kunna köpa sig en bostad blir enda utvägen. Och för detta krävs rätt föräldrar! Som ska äga sin bostad, vara välbeställda med samhällsposition och vara gifta/samboende.

För unga längre ner på klasstrappan, med en ensamstående mamma i hyresrätt, blir det även svårt att bilda familj och skaffa barn. Det sociala arvet blir svårare att bryta. Vi kanske har underskattat bostadspolitiken som nyckel till en framtida befolkningstillväxt, säger Cecilia Ernström Öst till Riksdag & Departement. Konsekvensen blir dessutom att det är  arbetarklassens barn som ska vänta med att bilda familj.
Klassamhället verkar dock inte intressera den ansvarige för bostadsfrågorna i regeringen, Mats Odell (KD). Han verkar snarare dra motsatt slutsats och se själva hyresrätten som roten till bostadsbristen och göra allt för att avskaffa dem.

Hyresrätten är missgynnad  och mer än nånsin efter de fyra borgerliga åren, visas i en analys i samma tidning. Staten har tagit sin hand från bostadspolitiken och slutat med statlig styrning. Det byggs oerhört lite för närvarande. Sedan 2006 har antalet nya bostäder mer än halverats, från toppnivån 40 000 till under 20 000.

Ett antal beslut har bidragit till hyresrättsdöden:

1) Lagen som förbjöd utförsäljning av kommunala hyreslägenheter till privata värdar eller de boende har avskaffats. I stället satsas på ägarlägenheter i nyproduktion.

2) Räntebidrag till byggande håller på att tas bort.

3) I Stockholm har allmännyttan bjudits ut till utförsäljning och våra gemensamma hus har privatiserats och skapar nu privata förmögenheter till spekulanter som säljer vidare med miljonvinster.

4) Olika ränteregler har missgynnat hyresrätter och skapat snedvridningar mellan upplåtelseformerna. Hyresrätten missgynnas jämfört med villor och bostadsrätt. Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och medförfattare till en rapport om bostadsmarknaden, ser slopandet av stopplagen och införandet av ägarlägenheter mest som ideologiska borgerliga åtgärder med små effekter i ett större perspektiv.

5) Hyresreglerna har ändrats så att allmännyttan inte längre ska vara broms för hyreshöjningar. Självkostnadspris har ersatts av marknadsmässighet – vilket förstås öppnar för större möjligheter till vinster för fastighetsägarna och sämre kontroll för de boende. Dessa har inte mycket att sätta emot, som konstateras i en debattartikel i SvD i dag. Regeringen bryter sitt löfte och inför marknadshyror. I områden med bostadsbrist kan det handla om höjningar på uppemot 50 procent!
Författarna kritiserar också Hyresgästföreningen för att den accepterat marknadshyror i utbyte mot förhandlingsersättning.


Fredrik Karlsson, chefredaktör för tidningen Byggvärlden är kritisk till regeringens överdrivna tro att marknaden ska vara lösningen på det låga byggandet.  Politiken har dragit sig tillbaks, utan att något annat har kommit i stället, menar han.

Vad ska man då göra? Självklart satsa på att bygga fler lägenheter som unga har råd att bo i. Självklart ska staten ta sitt ansvar för byggandet och även ge subventioner där det behövs. Kan vi betala tusen miljoner för en kilometer motorväg så kan vi säkert också ge stöd åt bostadsbyggande.
S i Stockholm lovade i dag att bygga 14 000 små lägenheter under nästa mandatperiod om de får ta över i Stadshuset, ett löfte som verkar vettigare än mer motorvägar. Enligt statistik från SCB har antalet 20-30-åringar i Stockholm sedan 2006 ökat 20 gånger mer än antalet påbörjade ettor, vilket säger en del om behoven.

Kooperativa hyresrätter inom allmännyttan, en boendeform som ger inflytande men undviker spekulation finns inom SKB och även som boendeform exempelvis i Danmark. De rödgröna föreslår detta i sitt boendepaket och jag tror på den modellen, om utbudet blir tillräckligt stort.

Arbetarungarna utan kontakter och föräldrar med feta plånböcker får för närvarande en sämre start i livet än välbeställdas barn. Ett samhälle ska hjälpa unga människor att förverkliga sina liv och drömmar. Inte stjälpa dem innan de ens börjat.
Ska arbetarungar inte skaffa några barn? Odell, så familjeman han är, verkar inte tycka det.