Nej, jag släcker inte för miljön
På lördag mellan halv nio och halv tio på kvällen ska vi släcka ljuset i en timme. Genom att slå av strömbrytaren ska vi visa att vi kämpar för en bättre miljö.
Gesten är något pinsam, med tanke på de saker vi samtidigt låter bli att göra.
Liv Beckström är chefredaktör för Kommunalarbetaren.
En timme i mörkret på lördagskvällen är ju en uthärdlig uppoffring för klimatet. När denna timme är till ända kan vi köra på som vanligt i våra bilar, med våra engångsförpackningar, som sällan sopsorteras, med våra giftutsläpp i hav och luft.
Stockholms stad hänger på för att putsa upp sin flagnande miljöfasad. Och så kan vi glömma de där 27 miljarderna som stadens styrande ska satsa på motorvägen Förbifart Stockholm, liksom den planerade ombyggnaden av Slussen, som ska få en åttafilig motorled dragen över sig, enligt ett nytt förslag!
Vi bör inte heller tänka på privatiseringen av stadens vattenunderhåll, eller på de nya utsläppen av medicinrester som gör fisken steril.
Vi kan, i den fridfulla stämningen i mysljusens sken på lördagskvällen, också strunta i den svenska regeringens nyligen avskaffade miljöskatt på den oerhört giftiga tungmetallen kadmium, som ökar risken för mer gift i maten och som är särskilt farlig för kvinnor i fertil ålder.
Idén om att släcka en timme har uppstått via en grupp på Facebook, Earth Hour, som fått en väldig anslutning. Initiativet kommer från Världsnaturfonden, i förening med en multinationell reklambyrå som även tagit fram exempelvis cigarettreklam. Först att släcka ner år 2007 var Sydney. Mediagenomslaget blev större än energibesparingen.
Men det handlar inte om en konkret insats för miljön, utan om att, som Världsnaturfonden formulerar det, ”skapa medvetenhet” och ”sända signaler”.
En timme gör möjligen susen för någons dåliga samvete, och bidrar kanske till en kollektiv feelgoodkänsla men någon annan nytta gör det knappast.
Lars Berge, kolumnist i SvD formulerar det träffsäkert i tisdagens tidning: ”Är det något som Earth Hour skapar medvetenhet kring är det vår eviga längtan att tillhöra ett sammanhang. Att varje handling, hur obetydlig den än är (som exempelvis att trycka på en lampknapp) går att förvandla till ett ställningstagande. /—/ Vad som i själva verket utspelar sig är att en värld fylld av narcissister försöker hitta en ursäkt för att kunna fortsätta leva precis som förut.”
Släcker du, undrar han avslutningsvis.
Mitt svar är nej.
