I år skulle John Lennon ha fyllt sjuttio år. Nowhere Boy handlar om hans tonårsperiod: den första gitarren, drömmen om att bli en ny Elvis, om porrblaskeläsning med relegering från skolan som påföljd och om känslan av att inte riktigt passa in (därav titeln). Och inte minst om hans längtan efter den energifyllda men rastlösa och något opålitliga moderns kärlek.
Lennon växer upp med mammans mer ordentliga men också väldigt tillknäppta syster, som varje morgon uppmanar honom att sätta på sig glasögonen som allt som oftast ligger i fickan.

Nowhere Boy bygger på en biografi av Lennons halvsyster Julia Baird. Sam Taylor-Woods står för regi och att hon har ett förflutet som konstnär och fotograf märks på det snygga och genomarbetade fotot.

Filmen utspelar sig i 1950-talets Liverpool och det dricks omväxlande te och öl och det röks också flitigt. I var och varannan scen tänds och fimpas en cigarett – ett inte allt för vanligt inslag i filmens värld i dessa tider av hälsohets. Jag tycker att det känns ganska befriande.

Stjärnskottet Aaron Johnsson gör en bra insats som den unge Lennon och Anne-Marie Duff (som spelar hans mamma) och Kristin Scott Thomas (som spelar hans moster) känns också de trovärdiga i sina roller.

Ett faktum som drar ner helheten är dock den taffliga ljud-och bildsynkningen i musikscenerna. Skådespelarna rör på munnen men ut kommer ett annat ljud än det förväntade, påfallande tydligt pålagt i efterhand.
Men på det hela taget är det en finstämd, omväxlande fartfylld och lågmäld film om John Lennon bortom schablonen – befriad från hitkavalkader. Vänta dig alltså inte att få höra klassiska dängor som Hey Jude och Imagine.