Förväntansfull trevade jag mig fram på de främmande sidorna på nätet. Vänförfrågningarna började droppa in och jag sa ja till de flesta. Mina härliga nya nätvänner, tänkte jag och gnuggade händerna­­ i ren förtjusning. Mest var det i och för sig gamla klasskamrater från mellan- och högstadiet, ja till och med från dagis, som nu plötsligt ville vara mina vänner igen.
Glömda var alla tjuvnyp och knuffar, vad gör du nu då, var i stället det mest centrala. Efter 14 likadana svar började jag tvivla så smått. Vi hade inte pratat med varandra på över 20 år av en anledning: vi hade ingenting att säga till varandra. Varför skulle vi plötsligt ha fått det nu, bara för att våra ansikts­­­­linjer hade djupnat och hårstråna grånat?
Jag slutade svara på meddelanden och började i?stället läsa vad folk skrev om sina liv. Det måste ju vara mer spännande!
    
”Filippa hade 37,8 imorse, usch vad trist det är när barnen är sjuka…”, skrev en gammal klasskamrat från gymnasiet. Längre kom jag inte för jag somnade där jag satt. Vem bryr sig, tänkte jag irriterat? Möjligtvis barnets mormor och morfar/farmor och farfar, och dem pratar man väl förmodligen med i telefonen ändå. Dessutom var det ju inte ens feber att tala om.
”Sitter här och funderar på att dricka kaffe”, skrev en annan så kallad vän. Jag fnittrade till inombords. Så urbota korkat. Tänk om man före Facebook skulle ha lyft luren och ringt sina 200 närmaste vänner för att tala om att man funderade på att dricka en kopp kaffe. Och sedan, när koppen väl var tömd och diskad, började om från början igen för att tala om att man hade gjort det.
VEM bryr sig? ekade det i mitt inre.
    
Men priset går ändå till ännu en gammal klasskamrat som knåpade ihop följande rader och skickade rätt ut på Fejan: ”Robban sitter och fiser i soffan hela tiden. Undrar om det beror på all fet mat vi har ätit i helgen. Vanligtvis äter vi mest frukt.”
VEM BRYR SIG??? Här sitter stackars Robban med gasig mage och smyg­fiser i godan ro – tror han. Medan hans kärleksfulla sambo delger sina dryga hundra Facebookvänner om nyheten. Hej, har du hört, Robert fiser? Nä, är det sant?
Facebook må vara alldeles fantastiskt om man vill annonsera, dela filmklipp och bilder, bjuda in till fest eller för att återuppta kontakten med vänner man tycker om på riktigt, men detta? Då blir inte jag särskilt långvarig i alla fall.
Självklart kommer jag placera en länk till denna text på min Facebooksida, så med lite tur kanske jag har några färre vänner som kan plåga mig i?morgon. Om det nu är någon som bryr sig.