Agneta Dreber var med och startade Stockholmspartiet, hon har även varit medlem i Miljöpartiet samt Folkpartiet. Som vd för en av näringslivets branschorganisationer har hon varit aktiv lobbare och i sin blogg inte dragit sig för att tycka till, exempelvis om namngivna journalister som misshagat henne med artiklar om tillsatser och gifter i livsmedelsindustrins produkter.
Björn Elmbrant tar upp ett exempel i sin krönika på dagensarena.se i dag. Kommer hon att göra något mer än gnissla tänder i framtiden när miljöskandalerna runt maten ska rapporteras i Sveriges Radio?

Elmbrandt kommenterar också den öronbedövande tystnaden runt själva förslaget från SR-styrelsen. Först av Dreber som ordförande och efterträdare till Ove Joanson och Folkpartiets förre partiledare och utbildningsminister Lars Leijonborg som ny ordförande för Utbildningsradion.
Ja, vad ska man säga, jag har inte hämtat mig från chocken än!

Kanske beror tystnaden också på den pågående utrensningen av oberoende tyckare om exempelvis radio. Och att de frilansare som till äventyrs får vara kvar inte orkar/kan/vill engagera sig i radiostyrelsen just nu?
Beklagligt är det hursomhelst och i synnerhet valet av Dreber. För en mer olämplig ordförande har jag svårt att tänka mig. Hennes två roller – marknadsförare av industrimat samt värnare av opartisk radio – går helt enkelt inte att förena. Hennes färska inhopp i den politiserade rut-frågan visar att omdömet klickar.

Sveriges Radio står för mig som garanten för oväld, öppenhet och oräddhet, en fri röst i en eter full av jinglar, sponsorer, målgrupps- och marknadsanpassning. En professionell organisation, med den folkbildande journalistiken som alltings mål.
Jag tror inte att den borgerliga övertygelsen i sig är ett hinder för att vara en bra ordförande här. Mats Svegfors, med förflutet i Moderaterna, verkar exempelvis fungera väl i sin nya roll som vd i samma radioföretag.
Men en fortsatt politisering av två strategiska ordförandeposter känns ändå som ett farligt felsteg. Inte minst när det handlar om ettriga opinionsbildare av Drebers sort, som dessutom fram till nyss suttit i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv och den borgerliga tankesmedjan Timbro.

Ove Joanson har sina rötter i det publicistiska hantverket, med det professionella kunnandet om branschen som sin främsta merit. Jag skulle gärna se att den traditionen levde vidare.
Exempelvis genom en person med integritet, formuleringsförmåga och stort kunnande som DN:s nya kuturkrönikör och bortplockade radiokrönikör Marielouise Samuelsson!

Styrelsens, dvs ägarstiftelsens, förslag är pinsamt. Den 26 mars är det stämma. Finns det någon chans att välja någon annan att företräda licensbetalarna vid det tillfället, så ta den!

PS: I gårdagens Resumé  (18 mars) undrar Lars Ilshammar, tidigare styrelseledamot i SR och i dag chef för Arbetarrörelsens arkiv om valet av Agneta Dreber är SR-styrelsens sista tavla. Om hon blir den sista i raden av politiskt tillsatta ordföranden i Sveriges viktigaste medieföretag. Och i dagens DN  (19 mars) skriver  MarieLouise Samuelsson bland annat: ”Det heter att det måste vara ”armlängds avstånd” mellan politiker och public service-företag. Men det räcker inte. Ägarstifttelsens kamraderi visar att politiker snarare bör beläggas med besöksförbud.”

Politiska rekryter, riskerar public services oberoende, slår hon fast och det är bara att hålla med. DS