Lis Wegerstad är undersköterska på ett demensboende. Vid sidan av jobbet har hon också ansvar för en anhörig som vårdas hemma. För att få det att gå ihop har Lis gått ner i arbetstid, hon arbetar nu 85 procent.
– Situationen att kombinera vård av en anhörig och förvärvsarbete är pressande och jag vet att det här inte är hållbart i längden.
Från kommunen får Lis ett anhörigstöd på 2000 kronor i månaden.
 
Den 8 mars deltog Lis Wegerstad i Kommunals seminarium om äldreomsorgens framtid. På seminariet berättade Petra Ulmanen, doktorand i socialt arbete, om sin forskning om anhörigomsorgen och dess konsekvenser.
– Det finns mycket forskning som visar på att det är tillfredsställande för den som vårdar en anhörig men det är ofta tungt och man blir bunden. Det kan också få negativa följder för försörjning och arbete.  

En övervägande majoritet av de som är anhörigvårdare är kvinnor och många av dem har också, liksom Lis Wegerstad, låginkomsttagaryrken. De har ofta svårt att komma ifrån, vilket kan behövas när man har ansvaret för vården av en anhörig.
– Den här typen av arbetarklassjobb tillåter inte att man går ifrån för att ringa och boka till exempel en läkartid. Jag kan tänka mig att det hade varit lättare om jag hade haft ett medelklassjobb, så som ett kontorsjobb. Eftersom många av oss anhörigvårdare kommer från arbetarklassen är det här en klassfråga och i förlängningen också en kvinnofråga.

Det handlar om lägre inkomster, sämre framtida pension och svagare position på arbetsmarknaden. För att underlätta för Lis Wegerstad, och andra i hennes situation, att komma ifrån arbetet om än bara för enstaka dagar, spekulerar Petra Ulmanen i om man skulle kunna införa något i likhet med vab.
– När barnen är sjuka kan man vabba, och kanske kan man tänka sig någon typ av kortare ledighet för tillfälliga insatser för vård av närstående? Just för att man ska kunna hjälpa sina sjuka föräldrar utan att det ska få negativa konsekvenser för ens arbete.