Ytterligare en aspekt var att jag denna gång har tränat på gym tre gånger i veckan under hela graviditeten. Men den verkade ingen intresserad av att fästa någon vikt vid. Det är en pojke, helt enkelt.
Under förra graviditeten vräkte jag dessutom i mig allt jag ville ha. Once in a lifetime, tänkte jag medan jag moffade i mig en semla om dagen de tre sista månaderna. Ändå blev jag mäkta förvånad över att semmelkilona stannade kvar när bebisen väl var ute. Det tog många timmars slit att bli av med dem och den här gången kämpar jag hårt för att gå upp lagom mycket.

När bulan precis började synas var det inte utan stolthet som jag visade upp den på gymmet.
– Hallå, titta på mig, ville jag säga till alla som kom i min väg.
Men i takt med att magen har vuxit har också blickarna ökat i både styrka och antal. Ingen säger ett ord, men folk stirrar som om jag vore tvehövdad eller androgyn. Och det är när jag inte gör någonting särskilt. Då skulle du sett den gången när jag försökte smita mellan två maskiner i tron om att jag inte hade förändrats i kroppen. Lika djupröd som den gången när jag föll av löparbandet i farten (dock utan bebis i magen) fick jag ta till extremdjupa benböj för att ta mig loss från rävsaxen.
– Har du aldrig sett en gravid förut, flåsade jag även till den enda förbipasserande som inte tog någon notis om mig.

Till slut tog ändå en godsint instruktör till orda.
– Men vilken vecka är du i? Vad duktig du är!
– Tack! 32 och jag trodde aldrig att någon skulle säga någonting.
Varför de nu skulle göra det egentligen. Det skulle ju aldrig falla mig in att berömma en till exempel överviktig eller skadad person som tränar, även om jag tycker att de utför en större prestation än den som är vältränad. Ju högre motstånd, desto större prestation på något sätt. Men jag skulle säkert titta på dem för att sedan titta bort och låtsas att jag inte såg dem.

Nöjd över berömmet klappade jag mig själv omsorgsfullt på magen och delgav sedan instruktören det alla andra redan kände till.
– Det är en pojke!
Eller en flicka…