Jag sneglade ner på min svällande mage och bebisen gav mig en hård kick på revbenet. Du skulle bara våga, tycktes den vilja säga. Det återstod tio veckor tills vi skulle träffas face-to-face.
– Nja, några veckor skulle det fungera men sen blir det ju svårare, värjde jag mig.

Det var fel svar. Coachen såg stött ut.
– Jamen vadå, en dag åt gången kan du väl vara borta, du kan ju pumpa ur!
Genast såg jag en tydlig bild framför mig. Hur jag stod nyförlöst på pendeltåget med läckande mjölkstinna bröst, avslaget forsade mellan benen och svetten lackade från kroppens alla porer. Stygnen efter kejsarsnittet bultade i buken. Jag stod upp, eftersom det med min vanliga tur säkert skulle vara fullt på tåget. Och om det gick som förra gången skulle jag dessutom behöva ha en kateter uppkörd i blåsan, men kisspåsen kanske jag kunde lägga på hatthyllan, tänkte jag realistiskt. Jag var redo att representera företaget i fråga.

Låt oss säga att jag arbetar måndagar. I bästa fall kunde snittet utföras en tisdag. Då skulle jag ha sex dagar på mig att läka, knyta an till barnet och få igång amningen. I värsta fall fick jag väl gå direkt från operationssalen till tågstationen, bara kompa några timmar på förmiddagen.

Kan den franska justitieministern Rachida Dati så kan jag, tänkte jag sturskt. Hon infann sig på jobbet bara fem dagar efter sin förlossning förra året. Men så veknade jag lite, jag var ju inte justitieminister. Inte ens en gång EU-minister. Fast Birgitta Ohlsson ska ju vara föräldraledig en hel månad i sommar, kom jag sedan på. Hennes jobbcoach måste vara mycket mer förstående än min, tänkte jag avundsjukt.
Nej, jag var bara en helt vanlig gravid småbarnsmamma, som inte vill vara borta från min spädis elva timmar i stöten varje vecka. Kanske efter ett halvår, men där någonstans går nog min gräns. Även om det aldrig skulle falla mig in att fördöma en nybliven mamma som vill jobba.

Jag behöver förmodligen inte nämna att jobbcoachen inte har några egna barn. Fast de allra flesta brukar ju trots allt känna någon annan som har det. Eller kunna leva sig in åtminstone lite grann i hur det är att få barn. Men inte min jobbcoach inte. Långsamt gick det upp för mig att hon var mer intresserad av att skicka över en ambitiös plan till Arbetsförmedlingen än att leva sig in i min situation. Jag blängde tillbaka och sa med fast stämma:
– Tack, men nej tack, och bebisen gjorde en kullerbytta i ren glädjeyra.