Då kunde man kräkas, lida och sova i vecka ett. Det skulle inte vara mycket värre än en rejäl magsjuka. Inte som vi stackars människor som får spy hejdlöst månad ut och månad in. Denna gång pågick det till vecka 17. (Tack Henrik för all uppassning och det otrevliga torkandet. Du gjorde det med stil!)
Dessutom är det i princip omöjligt för en råtta att kräkas på grund av deras tudelade magsäck. Tänk vad bra de har det, råttorna.

Vecka två kunde man vara förväntansfull och vacker. Den gråbruna ryggpälsens lyster skulle slå alla med häpnad. Den gråvita buken skulle ännu inte vara för tung eller släpa i backen. Ungefär som under vår andra trimester.

Den tredje veckan kunde man vara orörlig och extremt känslig, kanske till och med riktigt aggressiv. Man kunde dra upp sin kluvna överläpp och blotta sina spetsiga framtänder. Kanske morra lite också och sedan brutalt hugga den som kom för nära – helt utan att skämmas. En vecka är ju ingenting. Kanske skulle man behöva vila lite en vecka efteråt, men hela proceduren vore över inom en månad. Sammanlagt skulle man träffa sin barnmorska fyra gånger inklusive efterkontrollen. Obehagligheter som glukosbelastning, foglossning och hemorrojder skulle helt enkelt inte hinnas med.

Själv befinner jag mig just nu i graviditetens hundrade månad och ännu är det inte över. Men det finns en tanke som skänker lite lättnad mitt i all självömkan. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en elefant och då hade jag varit dräktig i 22 månader.