Klockan åtta är alla borta och det är bara katten och jag som är kvar.
Det blir så tyst.
Men säg den frid som vara för evigt. Halv nio ringer äldsta dotter uppfordrande och en halvtimme senare står jag yrvaken nere på gymet.  
Hon ville ha sällskap och jag är ju mamman, så inte kan jag säga till henne att jag är lat och inte orkar.

Fast egentligen gillar jag att träna. För sex år sedan slet jag sönder en lårmuskel. De första åren linkade jag runt med ständig värk, men så hamnade jag av en slump hos en ortoped som också var idrottsläkare. För första gången fick jag inte piller utan det raka rådet att börja träna. Annars skulle jag aldrig få en fungerande muskel.
Där någonstans slutade jag tycka synd om mig själv, av läkaren fick jag ett träningsprogram som jag tog med mig till gymet.

I dag går jag obehindrat och ingen kan längre se på mig att jag var med om det där fasansfulla överfallet för sex år sedan.
Mina äldsta döttrar pluggar på universitetet och sitter och hänger över böcker och datorer hela dagarna, så jag brukar ta med dem på träningen som gör dem piggare och gladare. Det gäller att peppa varandra, för det är så himla segt att gå i väg, träning är bara skönt efteråt.

Det har varit en kaotisk vecka. Vi har varit två man kort på ledarredaktionen så vi har fått skriva som bävrar, Kosovo, vargar, Nato och tåg. Som ledarskribent får man kasta sig mellan ämnena. Men det är klart att vi har våra specialområden och vi försöker läsa på så mycket vi bara kan.
Själv har jag miljöfrågor och kommunalpolitiska frågor som vård och omsorg. Jag skriver en del utrikespolitik, ofta om EU och på senare tid mycket om Afghanistan. Tidigare i livet har jag jobbat på Miljödepartementet, UD och på Socialdepartementet och det förklarar ju mina ämnesval.
Innan vi skriver pratar vi om frågan. Hur ska vi vinkla den? I bland är vi helt överens och i bland får vi bena länge i frågeställningen.
Men i dag får de andra skriva medan jag är ledig.

Så ledig man nu är då … på min lista står avloppet i badrummet, tvätt, städ och så måste jag köpa kattsand, soppåsar och tvättmedel.  
Jag är född på 50-talet och i mina missunnsamma stunder tycker jag att jag och mina jämnåriga systrar tillhör en riktig looser-generation.
Vi slogs för barntillsyn, lika lön och jämställdhet, men själva kommer vi aldrig att få uppleva resultaten.
Men man vill ju inte bli en förgrämd gammal kärring, man får fostra barnen till jämställdhet och vara glad över att maken ändå tömmer diskmaskinen och bär ut tidningarna.
Man får vara glad som sagt, det är ju ändå fredag.