Jag pratade om min bok och efteråt fick jag massor av nyfikna frågor samt en liten invit från en man som ville sitta nära mig. Fast den kanske snarare handlade om att han hörde lite dåligt.
Nästa författarkväll blir på tisdag, i Luleå. Varmaste jacka på, alltså.

En av mina gamla journalistkolleger dök upp och efter mötet gick vi ut och åt en bit. Det var roligt att träffa honom, även om den historia han berättade var tung. Hans fru fick en stroke för några år sedan och därmed förändrades hela hans liv.
Efter en lång tid inom sjukvården har frun nu flyttat hem igen och min kollega höll ett lovtal över hemtjänsten. Det slog mig hur ensam han blivit, det är först nu han faktiskt kan unna sig att gå ut en stund med en gammal kamrat.

Lite tröttare än vanligt missade jag tåget i morse. Det är inte kul, särskilt inte nu för tiden när man inte vet om det ska komma några fler tåg. De flesta verkar ju stå still i väntan på avisning, defrosting. Växlarna fryser tydligen också.
Och i det här sammanhanget tänker jag avslöja att jag har lite problem med min man. Jag vet aldrig när han kommer hem. Det kan vara klockan fem, sex, sju eller rekordet åtta på kvällen. Han tar pendeltåget hem från jobbet och denna vinter har tåget hittills aldrig avgått i tid.

Förr var det alltid maken som lagade middag hemma hos oss, men på grund av pendeltågens förseningar är det numera yngsta dottern som står vid grytorna. Så något gott har tågkaoset ändå medfört.

Rent generellt tycker jag att lokaltrafiken ska ha mer pengar.  
Dessutom längtar jag efter Citybanan som ska avlasta tågspåren in till Stockholm.

Nu har jag inte berättat ett dugg om livet på ledarredaktionen. Jag får återkomma till det senare i eftermiddag.