Romanen om Hertha ledde till en våldsam diskussion och även till att riksdagen 1858 beslöt att kvinnor fick bli myndiga vid 25 års ålder. För Fredrika Bremer var kvinnors ofrihet vardag, och som ung flicka fick hon och hennes syster motionera inomhus genom att hoppa upp och ner i matrummet i stället för att vara ute och röra på sig.
Att promenera utan manligt sällskap ansågs olämpligt i den borgerliga miljö hon växte upp.

Det var en ofri, instängd tid för kvinnor, varje landvinning har kostat blod, svett och tårar. Och ingen vunnen seger är säker, kvinnor stängs in, bevakas, kontrolleras och diskrimineras även i dag. Även i lagens namn.
Religiös lagstiftning exempelvis kan ge kvinnor sämre villkor vid skilsmässa och arv. Kulturella sedvänjor och religiösa påbud kan skapa regelverk som skiljer flickor och pojkar åt, liksom kvinnor och män.
Ska detta synsätt vara okej även i arbetslivet?
Ja, säger Diskrimineringsombudsman Katri Linna, som drev – och i tingsrätten vann – ett mål där en religiös man vägrat handhälsa på sin kvinnliga tilltänkta chef. Han fick ingen praktikplats och inte heller någon aktivitetsersättning.

Nu har han fått skadestånd: Arbetsförmedlingen, AF, ska betala 60 000 kronor, eftersom han blivit diskriminerad på grund av sin religion. AF har ännu inte bestämt om de ska överklaga domen, Folkpartiet tycker det är dags att se över diskrimineringslagen och jag håller med. Det går inte att, som DO, vara kulturrelativist, det vill säga hävda allas lika rätt att inte bli diskriminerade, utan att se några värden som viktigare än andra.
I det här fallet har dock DO tagit ställning och satt mannens religiöst motiverade vägran till handhälsning med den kvinnliga chefen framför hennes upplevelse av uteslutning och diskriminering. Det är förvånande, men visar också hur en diskrimineringslag utan kompass kan fungera.

I Norge fungerar integrationen utifrån några icke förhandlingsbara antaganden. Dit hör synen på män och kvinnor som jämställda i hem, skola och arbetsliv. Säkert är det mycket i Norge som inte är perfekt, men det kanske blir något enklare att veta vad man kan förvänta sig för slags hänsynstagande i arbetslivet. Med lite smidighet kan säkert mycket lösa sig, precis som DO skriver i en kommentar till en av mina tidigare artiklar i ämnet.
Men ska svensk lag eller arbetsrätt verkligen behöva ta hänsyn till starkt religiösa personer som ogillar jämställdhet mellan könen och helst ser att de hålls åtskilda så mycket som möjligt?

I Sverige är vi alla lika inför lagen. Och på arbetsplatserna är det arbetsmarknadens parter som ser till att villkoren är sjyssta och att de regler som råder på jobbet är anpassade till det som just den branschen kräver.
Själv skulle jag inte ha det minsta emot en hälsning i form av en bugning med handen på hjärtat, däremot skulle jag starkt ogilla den kvinnosyn som hälsningen står för och undra hur resten av arbetsvardagen ska kunna fungera, om det handlar om samspel med både kvinnor och män.

Kan vi å ena sidan säga att vi ska kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser för att få jämställdhet på arbetsmarknaden och å den andra betala skadestånd åt arbetssökande som tycker tvärtom?
En lag som är så töjbar skapar enbart förvirring och DO:s agerande inger inget förtroende hos mej. Fredrika Bremer skulle inte trott sina öron.