Haiti heter landet längre söderut vid samma ocean. Stefan Åsberg rapporterar för SVT och kan inte dölja sin moraliska upprördhet. I kaoset efter jordbävningen syns hjälpen bara kring regeringskvarteren och bland de internationella besökarna. Till ”tredje klass” når den inte fram.
När Titanic sjönk var farfar och farmor statare i Skåne, lön in natura, barnen började arbeta när de var 11. Husbonden/arbetsgivaren hade rätt att ge dem kroppsstraff tills de var 18 (16 för flickor). Människor som råvara!
Idag syns inte statarlängorna från mangårdsbyggnaden. Byn har blivit global, godset likaså. Bakgårdar och statarlängor finns långt borta, osynliga utom tillfälligtvis, som vid katastrofer.

Det är inte bara en jordbävning vi ser i Haiti, utan en katastrof i ett land som aldrig fått chansen. Ett land där demokrati aldrig fått växa fram. Klyftan mellan de få rika och de många fattiga är gigantisk. Det är där läkare utan medicinsk utrustning tvingas bli fältskärar från trettioåriga kriget och amputera brutna ben för att rädda liv.
Det fanns en gång, sägs det, en generation: 68-generationen. Ofta skrattad åt numera, men kanske gäller om den som i Runebergs dikt om Lotta Svärd: Något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå. Visst var förslagen på lösningar ibland naivt förenklade, slagorden svartvita. En del snöade in på flumfilosofier och droger.
Men för de allra flesta handlade det om en moralisk indignation över världens orättvisor. Man läste Jordens fördömda av Fanon. Man demonstrerade mot Vietnamkrig och mot apartheid. Man räddade almar i Kungsträdgården. Engagemanget kanaliserades för många in i valet av livsväg. ”Att vilja göra skillnad” mognade fram till valet att bli
social­arbetare eller ungdomsledare, biståndsarbetare eller journalist. En del blev präster och pastorer. Några blev ”läkare utan gränser”.

Var det en generation förresten? Snarare var det ett samtidigt engagemang bland människor i olika åldrar. Jag glömmer aldrig gamla tant Eva, 104, som ömsom sjöng psalmer och ömsom uttryckte sin heliga vrede över Nixons julbombningar över Hanoi 1972. Nästan fyrtio år senare dör ”Jordens fördömda” fortfarande i flyktingbåtar över haven. Kanske är det fortfarande viktigt att försöka ”göra skillnad”. Att vänsterns utopier körde i diket gör inte höger dike till en väg.

JA
till den tappra koltrasten utanför balkongen, som trotsar kylan.

NEJ
(tyvärr för sent) till kalhuggningen av Odenplan.