Liljeholmsbadet vilar tryggt på sin plats vid Bergsunds strand i södra Stockholm och är fint placerad även på Stockholms kommuns hemsida. Föreståndaren heter Imre Nagy nu som då.  Det är separata dam- och herrdagar precis som förr och simskola i skönt och varmt vatten i liten och mysig bassäng, precis som när mina barn var små.
På lördag är det traditionellt lussefirande med barn i bassäng där Liljeholmsbadets vänner bjuder på kaffe. Vänföreningen samverkar även med anläggninsgchefen Imre Nagy kring verksamhet och aktiviteter.

Ja, varje gång jag ser ”mitt” lilla bad känner jag mig nöjd och glad. Inte heller det här badets existens har varit helt ohotad: på 1950-talet sjönk anläggningen och fick bärgas. I början av 1990-talet hade det åter hunnit förfalla, man var orolig för att det skulle sjunka igen och planer fanns på att lägga ner.
In trädde vi i den nybildade föreningen Rädda Liljeholmsbadet, tillsammans med Liljeholmsbadets vänner som ordnade möten, samlade in pengar och sedan dess arbetat för badets överlevnad. Föreningen har även bidragit med en del renoveringsarbeten på frivillig bas.

Läser i DN och SvD senaste nytt om ett annat litet gulmålat och kommunägt bad vid Mälarens strand, Aspuddsbadet, i Gröndal, som kämpat för sin existens det senaste året.
Det ligger nära Liljeholmsbadet, men ändå långt borta, om man ser på det som hänt. Rivningen av inredningen har börjat och nu kämpar gruppen för att rädda huset.
Kommunen menar att det nedgångna badet kostar för mycket att renovera, de vill riva och bygga en förskola i stället. Badets vänner är många, de är besvikna och förbannade.
Vi som var med och kämpade för att rädda Liljeholmsbadet nådde vårt mål, trots att hindren i början kändes lika höga som för Aspuddsbadet.

Även här sa en borgerlig kommunledning att det skulle bli för dyrt att renovera det, men även runt detta bad slöt en stor och engagerad skara badare upp. Vårt insamlingskonto fylldes av pensionärers 50-lappar, en viktig markering för den gemenskap och sociala betydelse som också fanns och finns runt detta bad. Inte fick vi in de miljoner som behövdes på kontot.
Vad vi däremot lyckades med, som Aspudden misslyckats med hittills är att vända opinionen bland de styrande politikerna i Stadshuset i Stockholm. Dåvarande borgarrådet Kristina Axén Ohlin (M) var på ett av våra möten, i den gamla kvartersbion.
Något hände, plötsligt var det inte alls lika dyrt att renovera badet, och inte var det lika nergånget heller, visade det sig. (Numera är det renoverat och moderniserat med bastu och tvagningsrum och en del färg och inredning bekostad av vänföreningen.)

Vad är det som gör att vi klarade det som aktionsgruppen för Aspudden gått bet på så här långt?
Några saker har betydelse, tror jag:
1. Kontakten med politikerna är sämre idag. Dagens borgerliga styre värnar inte dialogen med medborgarna och de anställda som tidigare politiker.
Kultur- och fritidsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) lägger allt ansvar på aktionsgruppen Rädda Aspuddsbadet. När de ockuperade badet i höstas stängde de dörren för dialog, hävdar hon och menar att det är de som vill rädda badet som ska tala om hur detta ska bekostas (!) Frågan är hur mycket dialog hon varit intresserad av förut.
2. Det är riskabelt att lägga över driften. Den sköttes av Aspuddens badhusförening sedan 1987 och därmed har ytterligare ett avstånd till kommunen skapats, en möjlighet att skjuta över ansvaret på någon annan.
3. Känslan bland beslutsfattare och politiker för gemensam offentlig verksamhet har avtagit kraftigt. Det mesta kan säljas ut.
Men vågen av utförsäljningar, nedläggningar och privatiseringar retar upp svenska folket, menar forskaren Catharina Thörn, intervjuad i DN.
– Svenskarna har fått nog av nedskärningar av offentlig verksamhet som förskolor och fritidsgårdar, säger hon. Och det är en förklaring till de starka protester som kommer nu när Aspuddsbadet ska bort.

Själv har jag fått någon sorts grundmurad tilltro till att politiker lyssnar, det går att påverka det som händer. Den övertygelsen har jag försökt föra vidare till mina egna barn.
Men den uppgivenhet och även vrede som måste fylla dem som idag försöker göra samma sak kommer inte att leda till något gott.