När facktopparna rangordnar sig själva så hamnar Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, först på listan över de 50 mäktigaste svenskarna på fackets internationella scen.
En annan före detta undersköterska, Kommunals ordförande Ylva Thörn, som basar över internationalen för stats- och kommunanställda, ISKA, är fyra, skriver LO-tidningen, några dagar efter att Wanjas bok, På väg mot jämlikhet (Hjalmarsson & Högberg), har presenterats på en releasefest.
Där finns bland andra hennes mamma och syster, liksom exempelvis tidigare S-ministrar som Gertrud Sigurdsen, Laila Freivalds, Anna-Greta Leijon.

Wanja, med knappt tre år kvar vid LO-rodret, kallar sig i boken ett barn av välfärden, uppvuxen i ett arbetarhem i Johanneshov, ”en förort med förhoppningar” i en tid när allt bara kunde bli bättre. Det var framtidstro och utvecklingsoptimism, något som följde henne trots att pengarna ibland saknades hemma, och som hon burit med sig via jobbet som undersköterska, det fackliga vardagsarbetet på Danderyds sjukhus på 1980-talet, och senare som ombudsman i Kommunal och vidare mot toppen i LO.
Hon sitter själv säkert, men framtidstron saknas i dag, tycker hon. Inkomstskillnaderna och klyftorna i samhället ökar och den svenska förhandlingsmodellen är i kris.

Dagens unga Wanja, som kanske jobbar på timvick, utan hopp om heltid eller fast jobb har det faktiskt svårare, och det är tveksamt om hon ens är med i facket.
Hennes bok är en lovsång till den svenska modellen där arbetsgivare och fack själva sätter spelreglerna. Men också till den facklig-politiska samverkan som hon själv personifierar, genom att sitta i S verkställande utskott.
Nu kommer hon som topp i S-ledningen även att samarbeta med MP och V, och hon skriver att LO nu kommer att föra en dialog även med vänsterpartiet och miljöpartiet och ”förmedla våra kunskaper om och synpunkter på arbetsmarknaden också till dem”.
Det låter som ett litet, men dock trendbrott, även om huvudfåran förblir S-märkt.
På omslagsbilden ser Wanja väldigt snäll ut, där hon står med vit blus, omgiven av röda gardiner.

Att vara kvinna på toppen är svårt, det saknas fortfarande rollmodeller som funkar. Könsmatrisen säger att du ska vara just mild, god och glad. Om du bestämmer ska det vara på ett trevligt sätt. Maktspelets regler säger ofta något annat. Det blir en krock, som visar sig även i hur LO:s mäktigaste person tonar fram i den här boken. Det lågmälda resonerandet, oviljan att angripa någon, förmedlar bilden av Wanja Lundby-Wedin som omfamnar såväl den svenska modellen som sina medmänniskor med samma varma känslor.
Den är sann, men på ett sätt stör den mig, för facklig kamp är inte bara trevligt. I synnerhet inte nu.
Och ingen av oss är alltid tillfreds och glad, i synnerhet inte om man jobbar i den bransch med ökande misstroende, och medlemstapp som facket utvecklats till under senare år (med mycket god hjälp av regeringen).
Facket är förvisso förhandlande och kompromisser, men också rynkade ögonbryn, höjda röster, argumentation, och aktivism.

Jag har sett en glödande arg och engagerad Wanja agitera på Mynttorget efter den första stora demonstrationen med fackeltåg efter regeringsskiftet 2006. Det var lysande!
Vi har hört hennes frustration över den bristande dialogen med bland andra arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) efter försämringarna av A-kassan. Hon delar den med många!
Och inte minst har hon tvingats möta sig själv på löpsedlar, som uthängd och jagad i samband med AMF-affären. Hon konfronterades för första gången under sin långa karriär med hat och en aggressivitet som hon ser som i hög grad orsakad av klass och kön.
Lite mer om det hade jag önskat mig av boken, liksom lite mer kritik av S försumligheter på arbetsmarknadsområdet och i integrationsfrågorna, men den som undrar får vänta på en eventuell fortsättning!
LO:s ordförande talar här mer om den svenska modellen, om facket och dess utmaningar än om sin egen person.
– Boken har inte kommit till för att profilera mig, utan för att visa hur lätt det är att tappa styråran i politiken, säger hon.
 
Att hamna vid skampålen i ett mediedrev, kan mala ner den starkaste, det vittnar exempelvis Wanjas LO-kollega i Norge Gerd-Liv Valla om i sin personliga berättelse om hur hon tvingades bort som ordförande 2007, efter två månaders mediejakt. Den som vill läsa mer om Valla-fallet kan ta del av hennes egen bok Prosessen (Cappelen Damm) eller de båda medieforskarna Ester Pollack och Sigurd Allerns rapportbok Skandalenes Markedplass (Fagboksförlaget).
Wanja Lundby-Wedin avgick inte, utan red ut stormen. Hon har också, förvandlat LO från mansdominerat till kvinnostyrt. Idag dominerar kvinnorna både som enhetschefer och i LO:s ledning.
Kapitlet Lika värde lika rätt handlar om hur LO stegvis blev en feministisk organisation. Kursomläggningen gick så sakta och reformistiskt att ingen verkar ha märkt den förrän Wanja själv gick ut med deklarationen då hon valdes till LO-ordförande år 2000. I dag är det inte så mycket offentlig kvinnokamp, trots att den behövs oändligt väl.
Klass- och könstrappan har inte blivit lättare att bestiga, snarare tvärtom. Föräldrarnas betyg och sociala position avgör mer än någonsin hur du ska lyckas i livet.
Vårt land håller på att glida isär, i valfrihetens och avregleringarnas namn.

Vi måste höja våra röster för att höras, sjöng tjejerna i pjäsen Jösses Flickor på 1970-talet, liksom då den spelades igen häromåret. Wanja har sett den och påverkats, som så många andra kvinnor. Så sjung ut Wanja, de tre år du har kvar. Vägen mot jämlikhet är knappast spikrak, men som Mao en gång sa: Varje tiotusenmilafärd börjar med ett steg.
Och det finns många små-Wanjor därute att fajtas för.