En trappa upp i nästa ingång ligger mötessalen. Här pågår samtal om att vara muslim i vår tid – och orsakerna till att några blir extremt religiösa. Frågan är brännhet och känslorna kokar ofta över.
Men det är här ute ”verklighetens folk” försöker mötas, ett initiativ värt all respekt.

Samtalsserien om förutsättningarna för en europeisk islam har pågått i Tensta sedan i våras. Själv har jag varit där två gånger och båda tillfällena hamnat i en diskussion som kretsat kring allt från utrikes konflikter till diskriminering och religiöst förtryck. Det har varit långt ifrån dialog, men ändå  ett uppfriskande försök att bryta isen och låsningarna mellan grupper – och samtidigt inte väja för de svåra frågorna som främst förorter med stor invandrad befolkning måste brottas med. 

Förra gången handlade det om religiös extremism, och hur den drabbat exempelvis ungdomar som velat gå på drogfria fester i Rinkeby. De har stoppats av grupper med religiösa män, som även kommenterar och försöker påverka kvinnor i området att klä sig mer heltäckande. Den unga somaliska man som ordnade festerna har blivit misshandlad och gett upp försöken att ordna fester i Rinkeby.  Det är 1-0 till åsiktspoliserna kan man säga, och detta faktum borde hela samhället, inte minst vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M) se som en viktig fråga, framhåller S-kvinnors ordförande Nalin Pekgul i en artikel på DN debatt i går. Hon bor själv i Tensta och är moderator på träffarna. 

Ämnet den här onsdagen väcker också känslor. Det handlar bland annat om orsakerna till att några blir religiösa extremister och om muslimsk identitet.  Skapar segregation och utanförskap och diskriminering en radikal islam, eller är det  tvärtom?, är den fråga som är huvudämnet för kvällen. En ung kvinna Berin Balta, som själv inte är troende, men som vuxit upp i en familj som här definieras som muslimer säger:
–    I min familj har vi aldrig talat om religion, utan det är samhället här som tvingat mig in i att förhålla mig till religiös tillhörighet. Det är tryck mot barnen från andra barn i skolan och det har bara blivit värre, jämfört med när jag var yngre. Min lillasyster som är 8 år fick exempelvis inte dansa i skolan. Den inskränkta synen både från icke muslimer i synnerhet efter 11 september, och från extrema troende gör allt svårare.

Inbjudna gäster är Islamkännaren Ahmad Alawi, Haci Farha, ledare i den somaliska gruppen i Rinkeby och Abbdullahi Elmi, somalier och lärare, som i åratal försökte få jobb efter att ha utbildat sig och doktorerat på KTH, men inte lyckades ta sig över misstrons mur.
Ämnena under de två mötestimmarna är allt från kort eller lång kjol, segregation och utanförskap i förorten, arbetslöshet, diskriminering och dåliga betyg. Det  handlar om de saker som ser till att effektivt dra isär samhället och öka klyftorna mellan människor och åsikter.
De som är kvar i förorter som Tensta får det allt svårare, och inte blir det bättre om samhället lämnar problemen med religiös extremism därhän, som något som har med kulturen att göra och därmed inte ska åtgärdas.  Nalin Pekgul, själv troende muslim, skriver på DN debatt: ”Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras.” Hon jämför det som händer i Rinkeby med det som hände i USA på 1950-talet när vita försökte hindra svarta barn från att börja i de skolor som varit reserverade för vita.

Vi som kommit till Tensta träff för samtal och dialog denna novemberkväll måste anstränga oss för att höra frågorna och vad de tre inbjudna gästerna säger. Forskaren Ahmad Alawis genomgång av olika saker som bidrar till religiös extremism väcker vrede hos delar av publiken, medan andra, de tysta, efteråt säger att de tycker hans presentation var mycket intressant.
Ilska och känslor är en sak. Sådant behöver och ska få komma till uttryck.

Men i lokalen finns det några i publiken som går över gränsen. En rätt stor grupp killar bryter hela tiden in med höga protester mot det som sägs. De tar ordet utan att vänta på sin tur, avbryter, smäller i dörrar, och pratar högt med varandra och kommenterar rätt hånfullt. Varför? Det är dålig stil!
I synnerhet som killarna pratar om islamofobi, kolonialism och diskriminering, när det i det här fallet mest handlar om brist på mötesrespekt. Detta  i en omgivning där de allra flesta själva är muslimer som vill att Tensta ska vara en bra plats att leva i, med  lika rättigheter och möjligheter som andra har.

Jag känner mig ändå glad efteråt. Glad för att svåra frågor har fått ett rum att lyftas i, och förhoppningsfull att också de unga killar som nu försöker motarbeta samtalsseriens syfte känner sig välkomna åter. Och att de nästa gång slutar sabba, visar den respekt mot andra som de själva vill ha och som bra möten är en förutsättning för.
Träffarna i Tensta lever och lyser upp novembermörkret, trots allt.