”Bli arg! På de idioterna. Och på dig och din likgiltighet. Den är värst.”
Marion är ursinnig på den tyste mannen hon står bredvid. Mannen som hon ligger i skilsmässa med. Han heter Simon och arbetar som simlärare. Idioterna – det är butiksanställda som portar två flyktingar enbart på grund av deras hudfärg.
Simon kunde vara du, han kunde vara jag. Det är vår tystnad som möjliggör vardagsrasismen.

En dag på sitt jobb möter Simon en ung kille som vill lära sig crawla. Simon tar sig an honom och förstår snart att den unge Bilal inte bara drivs av en överdriven passion för simning.
I London har han en kärlek, han har möjlighet till ett jobb, det är drömmarnas mål.
Men den franska gränspolisen patrullerar Calais stränder och kajer. Dovers vita klippor är ointagliga där de hägrar på andra sidan.

Welcome är en mycket stark film, drabbande i sin illusionslöshet, i sin realism berättar den bara: Ja, så här jävla illa ser det ut. Så här höga murar har vi byggt runt vår sköra välfärd. Ett klipp är särskilt brutalt: Från matkön där volontärer ger flyktingarna gratis mat direkt över till matbutiken där Simon handlar i ett överflöd som vi varje dag tar för givet när vi går till ICA och Konsum.
Det är en film om orättvisor i första hand. Om hedersstrukturer, rasism, flyktingmottagande. Se.