Att fack och arbetsgivare ser olika på den saken är knappast överraskande. Men frågan är hur vi ska tolka den mediala maktkamp om hur problemet ska formuleras som pågår nu.
Först ute var Jonas Milton vd för de privata tjänsteföretagens förbund Almega. I KA i mars talade han om att anpassa avtalen till ”verkligheten” (kanske verklighetens folk rentav) och att alla löner ska sättas lokalt.  

Den 29 september kom Vårdföretagarna med ett överraskande utspel, då de sa upp sista avtalsåret med privatanställda personliga assistenter, med motiveringen att det var för dyrt.
Avtalet hade då baxats i land efter långa förhandlingar och medling, och händelsen betraktas som unik av Kommunal. Förhandlingar pågår.

En knapp månad senare börjar kommunernas och landstingens arbetsgivare SKL fäktas med hjälp av utspel på DN debatt.  Även här ger sig arbetsgivarföreträdare ut och varnar för det bekymmersamma läget – och kryddar med förstuckna hot om att redan träffade avtal kan komma att sägas upp. Det är Vårdförbundets syrror, vars avtalade löneökning på 2 procent fått SKL att ställa sig frågan ”om vi ska säga upp sjuksköterskeavtalet”.
Samtidigt har förbundet i sina ekonomiska kalkyler budgeterat ett högre löneutrymme än så för kommuner och landsting.

Bland undertecknarna i DN finns även socialdemokraten och andre vice ordföranden i SKL Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu. Han förnekar dock att detta skulle betyda att han tagit ställning för nollavtal i centrala löneökningar, eller vill minska kollektivavtalets betydelse i den svenska modellen.
Arbetsgivarrollen i en borgerligt styrd organisation är förstås inte helt enkel att hantera, för en tongivande socialdemokrat och tung arbetsgivare och lokalpolitiker. Han har ju all rätt att argumentera för att mesta möjliga pengar ska läggas ut lokalt. Att företräda arbetsgivarna ingår i den politiska verkligheten, även för facket ibland, och självklart måste de olika roller uppdrag medför respekteras.

Men i den facklig-politiska samverkan ligger ändå förväntan att det ska vara skillnad, vilket även Reepalu förhoppningsvis tar med sig på vägen under det fortsatta förhandlandet. Heltid, jämställda löner och många lågavlönade kvinnor är frågor som också handlar om värderingar.
Kanske kan man tycka att någon socialdemokrat i dessa jobb-tider skulle kunna stå upp för offentliga sektorns roll som just jobbskapande, men den delen verkar ha glömts bort, även av S-kongressen, och jag håller med Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider om att detta är beklagligt!
Inte minst med tanke på hur många kommunpolitiker som fanns på plats.

Rätten att säga upp ett avtal under avtalsperioden gäller både fack och arbetsgivare, så därför är det kanske ändå inte alldeles förvånande att arbetsgivarna visar muskler just nu, när krisen i sig riskerar att försvaga facket.
Men det är ändå ett handlande som kan skapa oro och misstro på längre sikt, när det börjar gå bättre igen. Det är knappast hälsosamt för den svenska modellen, om arbetsgivarna nu kommer ihåg den.
För nu går även Svenskt näringsliv ut med helsidesannonser där de sätter siffror på krisen och argumenterar för sifferlösa avtal med facken för att rädda företagen och börsbolagens vinster.
LO:s låglöneförbund, där Kommunal ingår, kommer att kräva cirka 750 kronor, eller lägst 2,6 procent på en ”genomsnittsförtjänst”. Konjunkturinstitutet, KI, tycker att fackens lönekrav är för höga.  KI tror på 1,5-2,5 procent.  

I ett läge där inflationen är noll och endast arbetslösheten ökar kommer löntagarna behöva hela sin samlade styrka för att klara att ge lågavlönade de lönehöjningar som så väl behövs.  Därför är det utmärkt att LO-förbunden slutat dividera om vilken sorts räknesätt som gynnar kvinnor bäst och hittat en modell som passar alla lågavlönade (varav de flesta inte oväntat är kvinnor).
Vad kommer då att hända?
Kanske är arbetsgivarpratet om noll procent ”trashtalk” för att psyka motståndaren,  som SVD:s Leif Petersen  skrev i SvD igår.
Eller så kör de hårda linjen och låter 2010 kantas av medlingar, varsel och konflikter i en strid för nollavtal som aldrig går att vinna.

Men det finns sådant som talar för facket:
•    En spirande högkonjunktur behöver ordning och reda och fred på arbetsmarknaden.   
•    Offentliga sektorns arbetsgivare har de senaste åren haft bra förhandlingsklimat, i alla fall med Kommunal och vill förhoppningsvis fortsätta så även valåret 2010. Moderaterna har inte råd att framstå som alltför brutala i arbetsgivarrollen, om de inte helt ska rasera bilden av sig själva som fackens förkämpar.
•    Även ekonomiska fakta kan tala för att ge löntagarna mer i plånboken. Inte bara fackets ekonomer, talar för att stärka köpkraften hos löntagarna, utan det gör även regeringens eget ekonomiska råd, om än med lite annorlunda argument.
•    Tilltron till att allt fixar sig till det bästa om bara marknaden får styra har fått sig en knäpp.

Svenskt Näringsliv skulle må väl av att lyssna på exempelvis  TCO:s förre chefekonom Roland Spånt, intervjuad i KA 17/2009. Han säger bland annat: ”De stora kriserna kommer inte från lönesidan. Regeringar, ekonomer och media stirrar sig ofta blinda på löneavtalen.  Det är inte längre en finanskris utan en jobbkris, och det är fruktansvärda tider som väntar framöver när människor slås ut. Det handlar om en efterfrågan som inte finns där.”

Stalltips är att 2010 inte gör någon riktigt nöjd.  Fack och arbetsgivare kommer att boxas och sen enas om ettåriga avtal. Ett och annat nytt krisavtal kommer kanske att se dagens ljus.
Och låglöneförbunden i ett enigt LO får förhoppningsvis igenom garanterade pengar till alla. Lokalt kommer det  ändå inte att finnas mycket att hämta för kommunalarna, det har SKL redan gjort klart.
Ett tidens tecken är att nya grupper, som artister proletariseras och i det läget förstår att det är bäst att gå ihop och förhandla tillsammans för att skydda sina intressen och nå resultat.
Facket är ingen otidsenlig urödla, utan snarare en produkt,  som är helt i takt med tiden och som i vår globaliserade tid behövs mer än någonsin.