”S är inte ett parti för de svaga”

Det lite provokativa inspelet kom från den skånsktalande göteborgaren Anders Nilsson, som presenterade rapporten en socialdemokrati för människorna i storstäderna vid ett seminarium på kongressen.

Anders Nilsson presenterade rapporten.
Foto: Tobias Holmqvist

Storstäderna är magneter för många människor. Det är här inflyttade oftast vill bo, både glesbygdsbor och utrikes födda. Här finns de rikaste och de fattigaste, här föds idéer och skapas klyftor, här finns tolerans och främlingsfientlighet.
Nilsson betonar att han inte gjort ett valrecept, men han har ändå åsikter om vad som behövs för ett lyckat sådant för storstädernas del: Partiet måste i högre grad visa att det står upp för en social gemenskap, ”vi är en rörelsen för en gemenskapskultur, som bygger på samhörighet”. Folk mår bättre i samhällen med upplevd jämlikhet och gemenskap, säger han. Och det gäller även mellanskiktet och de bättre ställda. Det kan låta självklart, men är det inte. Utvecklingen går åt rakt motsatt håll.

Därför måste arbetsmarknaden bli mindre segregerande, mer inkluderande, ta in människor i arbete, och underlätta för de unga.  Och tillgången till vård, skola och omsorg på lika villkor efter behov måste stärkas, liksom det offentliga greppet över det ökande antalet privata utförare, skriver han i rapporten.  Det här låter som gedigen traditionell arbetarrörelsepolitik, inte så olikt riktlinjerna till kongressen, men hans analys av varför den behövs är intressant.
Hur rött Sverige än är och förblir i glesbygden kan det inte kompensera förlusten av väljare i de tre storstadsregionerna, konstaterar Anders Nilsson. Valanalysen visade att S  tappat i båda ändarna av den socioekonomiska kedjan, det vill säga både bland de välbeställda och de fattigaste. De måste återvinnas och det är i storstäderna med omnejd de flesta finns.

Det är här hälften av befolkningen bor, och om tio år är det 60 procent. Stora städer är tillväxtmotorer och vår geografi lämpar sig bäst för detta.
Mot den här bakgrunden förklarar Nilsson varför det är viktigt att göra upp med de två ”felaktiga bilderna”.  Socialdemokratins uppgift har aldrig varit att befria kollektivet från kapitalismen, utan att vara ett parti som underlättar självförverkligande och hanterar människans belägenhet i marknadsekonomin, ett parti som klarar att balansera  individens behov av att bestämma själv med system som skyddar henne i den utsatthet som följer i kapitalismens spår.
Med detta följer också logiskt att partiet inte enbart är till för de svagaste i samhället, utan står för den breda majoritetens intressen, förklarar han:  S uppdrag är att hantera  risker  för alla dem som någon gång hamnar i behov av omställning.

Analysen kan verka lite provokativ, men den är högst relevant och intressant, och står inte i motsättning till starka fackföreningar, eller skydd för svaga grupper. Robusta system för välfärdens fördelning gynnar ju även dem som har det sämst, understryker han.

Storstadspolitikerna Anneli Hulthén, Carin Jämtin och Ilmar Reepalu.
Foto: Tobias Holmqvist

Tre socialdemokratiska storstadspolitiker satt i panelen och föreföll inte ha någon avvikande uppfattning, Malmös Ilmar Reepalu har den mest kosmopolitiska och unga befolkningen och vet vad det innebär när vart fjärde jobb försvinner genom industri- och varvsnedläggningar. Han är förvisso inte på kommunalarnas sida vid förhandlingsbordet när det kommer till löner, men en glödande engagerad kommunpolitiker, som lyckas förmedla både entusiasm och engagemang när han talar om mötesplatser och samtal utanför de gängse sociala reservaten och partifållorna.

Han flankerades av Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin, med många förlorade s-röster att jaga upp, och Göteborgs nytillträdda ledare Anneli Hulthén, som fortfarande leder en industrijobbarstad, men  en som verkligen gungar rejäl och där det just nu blickas österut med både oro och förväntan. Annars har hon blivit känd på den här kongressen för att hon cyklat de cirka 50 milen från väst till öst efter att ha förlorat ett vad. 

Alla tre framhåller sitt miljöengagemang, och alla tre vet vad riskerna är när städerna blir segregerade och, som Reepalu uttrycker det, enklaviserade: När folk inte möts på platser där deras bostadsområde och bakgrund inte har någon betydelse, då händer det inte mycket kreativt heller, menar han. Att låta människor själva formulera sina önskningar och inte se dem uppifrån är en del av Malmömodellen. Liksom mötesplatser. Om skolan blir styrd av marknadskrafter, vilket ofta följer efter att bostäderna sålts ut, då förstärks isoleringen. Han pekar på utvecklingen i Köpenhamn som ett hot: Staden kan ruttna bort, om det är omöjligt för en polis och en sjuksköterska att komma närmare centrum än 50 kilometer genom de höga boendepriserna.

Carin Jämtin har det svåraste uppdraget inför 2010. Det är i hennes Stockholm som partiet gjort en veritabel störtdykning, och det är här som den interna maktkampen mellan sossar till höger- och vänster brukar ta energi från det utåtriktade arbetet. Hon är också självkritisk till hur människor tas emot, när  de väl tar steget att försöka engagera sig. ”Man ska inte behöva veta allt i förväg för att få komma med i vårt parti, men ofta upplevs det så.” 

Och Anneli Hulthén är inne på samma spår. Kongresser i all ära. Men man måste kunna göra snabbare avtryck i partiet än så om man väljer att engagera sig, säger hon.  Hon använder en för Göteborg lämplig metafor när hon konstaterar att partiet behöver en större framruta än backspegel för att klara utmaningarna.
Ilmar Reepalu talar om de bilder av framtiden som S måste klara att måla.  Hur ser ett samhälle byggt på socialdemokratiska värderingar ut i framtiden: 
– På 30-talet hade vi en affisch med ett ungt cykelbud, omgiven av några studenter. Texten var: Begåvad men fattig, ge honom en chans.
Den affischen kan målas upp även i dag. Jag vet precis hur den ska se ut, säger han.