I dokumentären The September Issue visar hon att modejournalistik är business på blodigaste allvar. Och hur viktigt det är med en nejsägare i ja-sägarnas långa led. 

Slank in på kvartersbion häromkvällen, i sällskap med make och dotter, för att se dokumentären om produktionen av den svällande, glansiga septemberutgåvan år 2007 av amerikanska Vogue.
Tidningen fyller 119 år och har under Wintours 21-åriga ledarskap blivit  en kassako och modebibeln med stort B för både konsumenter och producenter.
Vi hade två storartat underhållande timmar där i biomörkret. De åtta månader som filmaren RJ Cutler tillbringat på redaktionen har resulterat i en välklippt  och synnerligen intressant skildring av relationerna  på en redaktion, hur en modetidning kommer till – och inte minst en inblick i hur den legendariska Anna W utövar sitt mytomspunna ledarskap, eller skräckvälde som det också kallats.
Septemberutgåvan av amerikanska Vougue är tjock som just en bibel,  löftesrik som julafton, i den lägger annonsörerna miljoner och de designers som får nåden att vara med på uppslagen kan vrida kallsvetten ur näsdukarna.

 

I början av filmen möter vi Anna W, i mjuk page, utan solglasögon, i en snäll, mönstrad klänning (som inte lär vara Prada, utan hon ska föredra en annan excentrisk modelegend, Karl Lagerfeld). Hon  tittar rakt in i kameran och konstaterar att de som undflyr eller föraktar mode är rädda. Mode skrämmer och lockar, något hon själv är ett illustert exempel på.
Precis som i Djävulen bär Prada har hon privatchaufför, en stab ängsliga assistenter och en förkärlek för kaffe från en viss amerikansk kedja.  Men en hondjävul är hon knappast, det är väl mer en släng av vårt behov att demonisera starka kvinnor.
Snarare en i raden duktiga flickor.

Hennes egna syskon har politiskt korrekta statusjobb med samhällsagenda och småskrattar åt syrrans syssla. Pappan var framgångsrik publicist även han, det var han som fick henne att skriva ”utgivare av Vogue” som mål när hon sökte utbildning. ”Så var det avgjort”, konstaterar hon. Och precis som pappan tänker hon lämna jobbet den dag hon blir alltför arg. Men arg det blir hon redan nu.
Har hon humor, självdistans, ödmjukhet?
Nja, det verkar inte så av filmen att döma. Inte på jobbet i alla fall. Däremot är hon, som de flesta föräldrar, sårbar och lyssnande gentemot sina döttrar.

För henne är Vogue en besatthet, där inte ett beslut avgörs förrän hon sagt sitt. Vi ser hur chefsdesigners på de finaste modeföretagen kryper och krymper under hennes kritiska blick, och när hon dömer ut en kollektion som ”för svart”, eller ”var är aftonklänningarna?”, så förvandlas de till små vattenpölar.  Och omvänt, hennes ”I like it”, skapar klang och jubelstämning.  I en anställningsmiljö som denna, där minsta misstag kan kosta en jobbet, (fast jag tror inte hon sparkar folk så lättvindigt) är hon omgiven av ja-sägare. Oppositionen är minimal. Detta fenomen, att  allt man säger är jättebra och rätt uppstår runt varenda makthavare, även hos oss och är den största faran med ledarskap.
Det skapar ett tomrum runt chefen som hon eller han kan misstolka som att alltid veta bäst.

Sån tur för Anna att hon har Grace Coddington! Denna 68-åriga  kreativa chef med sitt röda okammade hårburr, sina tofflor och svarta flärdfria rock är, liksom Anna, uppvuxen i Storbritannien och har börjat karriären som modell. Därefter har hon jobbat sig in i modebranschen som fotograf.
Hon brinner för bilden, är inte intresserad av kändisar och ger Anna det motstånd som ingen klarar sig utan.
Hon vågar även i filmen ge luft åt sina avvikande åsikter och kämpa för sin ståndpunkt. Grace har i alla fall, eller just därför, sin chefs respekt och beundran, även om det alltid är en maktkamp om vilka av hennes uppslag som ska få komma med.
För både Anna W och Vogues läsare är det välgörande att Grace finns där och vågar mopsa!