Går det aldrig att sona ett brott? Är bara det perfekta gott nog i vårt nya Folkhem?
Förra året lagfördes 194 000 personer för brott i Sverige. Det är, enligt Brottsförebyggande rådet, en ökning med 7 procent sedan 2007. Hur många av dessa kommer att stoppas av nitiska arbetsgivare eller tvingas avgå från sina föreningsuppdrag när deras mörka förflutna blivit känt?

Arbetsgivarorganisationen Företagarna tror att en lag som bland annat reglerar hur drogtester får användas, och som förbjuder dem att söka i Försäkringskassans register efter sjukdomar, kommer att göra arbetsgivare rädda för att anställa och att detta leder till minskat företagande.

Som om det inte finns ypperliga möjligheter att ta reda på allt man vill om en jobbsökande den vanliga telefonvägen! Eller via vanliga sökvägar på nätet. (Hur kul är det, för övrigt, att komma ny till ett jobb där de nya kompisarna redan googlat fram allt som finns att säga om den personen, kanske även betalningsanmärkningarna, skilsmässan och fotot från den blöta utekvällen. )

Moderaterna, som gör anspråk på att vara vårt nya statsbärande parti, har smittats av tidens anda och skärper inför valet 2010 kraven på den som vill kandidera för partiet. Tidningen Riksdag & Departement 24/2009 konstaterar att det inte bara är Moderaterna som skriver uppförandekontrakt med sina kandidater, men inget annat riksdagsparti har ett kontrakt som är så detaljerat.  De ska signera tolv punkter och bland annat avsäga sig uppdrag om de döms för rattfylleri.
Samtidigt har detta parti en extremt tolerant syn på alkoholbruk, inte minst i Stockholm, och ser positivt på drickande hela nätterna. Kröka så länge det går, försvinn om du blir beroende och gör bort dej, verkar vara parollen.  Rattfylleri är ett mycket allvarligt brott, men det tyder nästan alltid på svåra alkoholproblem, och sådana verkar Moderaterna inte ha mycket till övers för, när man en gång skaffat sig dem.

Att människor som dömts för sexualbrott inte ska jobba med barn är självklart. Dessa personer ska visa utdrag ur brottsregistret när de söker jobb. (Även om det inte är någon garanti och kanske rentav kan sprida en falsk trygghet.) Men är det nödvändigt att visa upp ett prickfritt förflutet i alla sammanhang?
Ju mer vi tillåts ta reda på desto hårdare blir gallringen, och gruppen i ”utanförskap” kommer att växa. Folk som dömts ut, kanske på grund av en smärre förseelse i ungdomen, kommer att hänvisas till svartjobb, eller socialen. Är det inte vettigare att ge folk en chans till ett nytt liv?  Vill vi verkligen veta allt om varandra?

Det är inte okej att bryta mot lagen. Men om man dömts ska man kunna få en andra chans.
Eller är det en gång kriminell alltid kriminell som gäller i det nya arbetarpartiet (M):s Sverige, där moderate statsminister Fredrik Reinfeldt vill ta plats på den politiska scenen som den socialdemokratiska folkhemsministern Per-Albin Hanssons efterträdare. Men Per-Albin med sina två fruar och hemliga dubbelliv hade aldrig ens fått kandidera i dag!

PS: En helt annan sak. Hur kan det finnas miljoners miljarder till nya motorvägar samtidigt som det inte finns spår för tågen att komma fram i tid på? DS