Varför gick det så lätt i år?
Tjejmilen i år var på alla sätt en motsats till förra årets upplevelse. Då: en sur, lättretad löpare som flåsande kom i mål på de vanliga 60 minuterna. I år tog jag det lugnt, hade trevligt -- och sprang på 57 minuter utan att ens känna mig trött! Finns det något samband tro...
Liv Beckström är chefredaktör för Kommunalarbetaren.
Inställning är allt, heter det ju. Ja, det gör en hel del för upplevelsen, det är tveklöst. Jag var betydligt mindre tränad och taggad i år än förra året. Hade nöjt mig med löparrundor på runt 7 kilometer i ett behagligt tempo, med endast några få intervallpass på löpbandet och någon enstaka fartlek för att få upp lite tempo. Milen hade jag bara sprungit ett par-tre gånger.
Tidtagning skippade jag i år, som tidigare. Det räcker gott med startskottet och klockan när man går i mål. Jag är inte det minsta intresserad av att mina nära och kära ska kunna få mina mellantider under loppet via sms, vilket var en av årets nyheter.
Hursomhelst, det började trevligt med ett lycka till från mannen som lämnade ut min nummerlapp.
Maken hade kokat pasta till kräftorna special for me, och jag såg till att ladda med en rejält tallrik (äta lite färre kräftor) sova ordentligt, äta ordentligt med havregrynsgröt och åka till loppet med målet att komma runt mina 10 000 meter och ha kul under tiden.
Inte försöka tränga mig förbi när det var tjockt i början, inte reta mig på tjejer som börjar gå i ”omkörningsfilen”, springa i ett tempo som kändes trevligt.
Sagt och gjort. Jag dök in i startgrupp tre och hängde med flocken. Tog för mig vid varje vätskekontroll och sockerutdelning. Solen lyste, min egen musik höjde pulsen, jag höll lite koll på några ryggar som jag ibland sprang förbi, och ibland blev omkörd av.
Kulturministerns man Ulf Adelsohn, tidigare bland annat landshövding och ordförande i Moderaterna, stod och hejade på sin fru Lena, som också tillhör tjejmilenveteranerna.
Upptäckte min systers bästis, som stod med ett plakat som uppmuntrade min systerdotter och hennes kompis, som tydligen också var ute och kutade. Vänliga leenden och glada tillrop kantade min väg. Även musiken, som jag gnällde på i förra årets rapport, var både bättre och piggare!
Så roligt var allting att jag faktiskt sprang med ett leende på läpparna sista sträckan som brukar vara den värsta.
Jag tog till en liten spurt, fast utan att knuffas. Övertygad om att detta mitt femte lopp varit mitt långsammaste blev jag oerhört häpen när jag såg att det var mitt snabbaste!
Vad ska man dra för slutsatser av det?
