Nu utreds myndigheternas roll för att upptäcka och hjälpa både gravida och de barn som sedan växer upp med missbrukande föräldrar. Att tvinga  gravida som riskerar barnets hälsa till vård kan skydda fostret från skador som påverkar det resten av livet.
Hur skyddar man det ofödda barnet från den misshandel som mammans missbruk innebär? Hur hjälper man sedan barnen att uthärda en otrygg, ofta glädjelös tillvaro i en familj där drogerna är prio ett?
Kommunals förste vice ordförande Annelie Helander berättar i KA och i sin egen blogg på ka.se om sin uppväxt i en missbrukarfamilj, där julafton blev en sorgedag med fulla föräldrar framför teven, och där de allra flesta vuxna som hade kunnat se hennes utsatthet föredrog att blunda.

I sommar har vi kunnat läsa om hur dåligt samhällets stöd är under sommarlovet, en tid som kan vara en eländets öken för barn som kan sakna både mat och rena kläder på kroppen när det är som värst. Förutom den själsliga oron för mamma och/eller pappa. Det är inte så få barn som har det så här, man talar om två-tre i varje klass!
Tvångsvård är ett ingrepp i rätten att själv bestämma över sin kropp. Men det förekommer i särskilda fall, när man inte anses förmögen att kunna ta hand om sig själv. Den som missbrukar hårt kan i vissa fall bli tvångsomhändertagen.
Detta borde även gälla en kvinna som riskerar sitt ofödda barns hälsa, resonerade ett gäng folkpartister som i en motion till riksdagen 2007 föreslog tvångsvård av gravida missbrukare.

Regeringen hakade på och i våras föreslog socialdepartementet att en gravid kvinna som utsätter sitt ofödda barn för ”en påtaglig risk att födas med en skada orsakad av missbruket”, från och med nästa sommar ska kunna tas in med tvång för att vårdas.
Planerna får stöd från tongivande barnläkare, som Hugo Lagerkrantz, professor vid Karolinska institutet och även Stockholms läns landsting och Folkhälsoinstitutet ser att i avvägningen med moderns rätt till självbestämmande och viss risk för rättosäkerhet tar ändå skyddet för det ofödda barnet över.
JO och Kammarrätten är tveksamma. Den personliga integriteten och rätten att bestämma över sin kropp väger tyngre, JO menar också att det inte finns några fastställda gränsvärden för allvarliga skador.
Där är JO ute och cyklar, det är ju snarare så att det inte finns några säkra gränser för när det är riskfritt, utan total avhållsamhet är det bästa!

Barn som föds med svåra alkoholskador har skador i hjärnan och övriga nervsystemet, tillväxthämningar och missbildningar. Lättare skador kan visa sig som svårigheter att lära sig saker, att koncentrera sig och komma ihåg.
Det handlar om några hundra upptäckta barn per år och ett större antal som inte får någon diagnos, eftersom ämnet fortfarande är känsligt i mödravården där kunskaperna om hur barnen ska bli upptäckta och hjälpta är ojämnt fördelade i landet.

En pågående utredning av den förre Samhallchefen, a-kasseutredaren och landshövdingen mm Gerhard Larsson ska se över möjligheterna att ge stöd och hjälp åt gravida kvinnor med missbruksproblem, och deras barn. Dessa ska följas under sju år om han får bestämma. Och med tanke på hur lite som görs för att hitta och hjälpa de här ungarna i dag är all aktivitet på området en förbättring.
Folkhälsominister Maria Larsson (kd) har, tycker jag, visat engagemang i de här frågorna, om det sedan ger konkret vardagshjälp och stöd till barn som lider i tysthet är mera tveksamt.

Behoven är mycket större än resurserna. I spartider hamnar dessa tysta barn inte överst på att-göra-listan.
Att tvångsomhänderta barn som far illa i missbrukarfamiljer är ett sätt att – i bästa fall – få stopp på vanvård och misshandel.  Men ingen patentlösning.
Ännu bättre är naturligtvis att hjälpa familjen att hjälpa sig själv. Barn är lojala och kan ibland med stöd och hjälp utifrån kanske föredra att det är jobbigt hemma framför att helt byta miljö.
En växande bebis  far illa i en missbrukande kvinnas kropp. Barnet har inget val, men knappast heller den kvinna som är fast i beroende utan kraft att själv göra något åt det. Tvång kan vara en väg att slippa den ofrihet och ångest som missbruket innebär.
Att få hjälp att bryta detta kan vara en väg till frihet och nya chanser för både mamman och hennes barn.