Fy vad läskigt tycker många, men jag älskar dem och kan vräka i mig ansenliga mängder. Som nu till exempel en påse på 160 g är snart slut och jag öppnade den igår.
Jag försvarar mig med att de inte är så lätta att få tag i Sverige, så när jag nu för en gångs skull har funnit dem måste jag få vältra mig i dem.

Min som Jens-Olle gillar dem också, förr när vi bodde tillsammans var det dragkamp om dem. Det är väl en av de få fördelarna med att inte leva tillsammans med sitt barn, man får ha godsakerna för sig själv. Nackdelarna överväger kan jag lova.
Han är 18 år nu min pojke, halva hans liv har vi inte bott tillsammans annat än på skolloven. Han blev kvar i byn utanför Vilhelmina när vi gick skilda vägar hans pappa och jag.
Han blev kvar hos pappa, kompisar, farmor och farfar på en jättefin byskola och i skidklubben. Jag flyttade söderut till jobb på Kommunal och en ny kärlek.

Jag kan nog räkna de dagar vi inte talat med varandra på mina fingrar, varje kväll sådär vid nio får jag del i hans vardag komprimerat till några minuter. Det har varit mycket krångel med de långa avstånden, dyrt med flygresor och sorgligt att inte kunna kramas när man velat.
Och visst har jag varit full av den skuld och skam som kvinnor ska vara när de förlupit hemmet och dessutom lämnat sitt barn.

När barnen blir tonåringar och frigörelsen ska ske blir det den där svåra tiden, när man ska vara nära dem lagom mycket. Finnas till hands för vägledning och gränssättning samtidigt inte störa eller synas.
Jag känner verkligen med de föräldrar och ungdomar som är inblandade i den pågående mordrättegången, både offer och de som utfört illdådet. Jag tror att många unga skulle kunna hamna i den där situationen, önskan att bli älskad av den där speciella, kan driva en människa till oanade handlingar.

För min del tänker jag att allt kring våra barn och ungdomar är alldeles för privat, jag tror att vi måste hjälpas åt mer. Visst ska familjen ha ett avgörande ansvar, men alla familjer fungerar inte som sina barns stöd och även de som fungerar bra kan behöva hjälp i sitt fostrande.
Det är ett område som jag tycker att samhället har abdikerat ifrån, där det faktiskt var bättre för ett tag sedan.
Det är för få vuxna per barn i förskolan för att inte tala om på fritidshemmen och det finns på tok för få kommunala fritidsgårdar för de föreningslösa ungdomarna.

Det är helt fel att barn ska behöva en diagnos för att få hjälp när det inte funkar i skolan och de sociala stödinsatserna till de mest utsatta barnen i bl a missbruksmiljöer är generande små.
Läxhjälp, sommarkollo, parklek och barnsamariter är annat som jag skulle vara beredd att höja skatten för att införa moderna varianter av i 2000-talets röda folkhem.