Näst efter mat och vatten och möjligen sömn tror jag att bekräftelse är det allra viktigaste i människors liv, åtminstone är det så för mig. Som barn gjorde jag allt för att få lite uppmärksamhet, jag blev ”spelevink i skolan” och fantiserade ihop intressanta berättelser för mina kompisar, hjälpte många vuxna med ärenden, bara för att få beröm. Det bär mig emot att medge att jag t o m ibland föredrog min fars övergrepp istället för att bli helt ignorerad.
Så lärde jag mig att se andras behov. Framför allt i privatlivet har jag sedan praktiserat denna min förmåga att se vad andra behöver och att nästan innan de är medvetna om sina behov själva, erbjuda min hjälp.

I mina arbeten och uppdrag har jag omedvetet anlagt ett delvis annat beteendemönster. Att vara duktig och påläst har ingått, som för så många andra kvinnor och att åta mig att göra saker som behöver bli gjorda, även om jag inte haft tid.
Men det har också handlat om att inte bara följa med åsiktsströmmen utan att tänka själv och att sätta egna ord på mina tankar. 
Som vuxen har jag ofta skämts över att jag är så beroende av få uppmärksamhet och kärlek.
När det gäller bekräftelse känner jag mig bottenlös. Det påverkar helt klart mina relationer med män och är säkert en ingrediens i att jag avverkat tre äktenskap.

När jag först släppte fram mina barndomsminnen ur mitt inre, var jag väldigt arg på mor som lät det ske. Det har nästa gått över. Mor var krigsbarn från Finland liten och rädd, skickades hon fram och tillbaka flera gånger innan hon som sjuttonåring landade här för gott. Hon blev gravid och gifte sig med en hustruplågare, men fick på köpet ett efterlängtat medborgarskap.
Hur många kvinnor lever i liknande situationer i Sverige idag? Det undrar jag när jag läser om åklagarnas syn på vilka våldtäkter som ska anses som övergrepp och vilka som är att betrakta som ”ordningsförseelser”.

Det undrar jag också när jag tittar på Sveriges invandringspolitik. Hela Sverige är tämligen glest befolkat, vi klagar ofta på att det inte finns tillräckligt med underlag för butiker, caféer och för udda fritidsaktiviteter. Låt fler som vill komma hit till Sverige och hjälpa oss att befolka vårt land, så får vi underlag till allt möjligt. Vi är ju så rädda, men vet ni, vi vänjer oss.
Finländare var ju lite otäcka och farliga i början och det var greker och jugoslaver också, men nu är ju dom som vi och ängslan har flyttats över på människor från Irak och Etiopien, hoppas att det går över utan att vi först behöver hitta människor på andra planeter som vill invandra till Jorden.