De berättar om trötta distriktsläkare på vårdcentralen, som inte vet vad de ska ta sig till med en deppig tant och om sjukskrivningar som inte accepteras av försäkringskassan för att de är för slarvigt skrivna, om att bli skickad kring i vårdsystemet som en ”Svarte Petter”.
När jag var som djupast deprimerad hade jag ingen självkänsla alls, inför mig själv var jag ingenting värd och det var helt omöjligt att alls tänka sig att jag skulle kunna arbeta på Kommunals förbundskontor.
I den situationen förmår man nästan inte att ens be om hjälp, man kan inte företräda sig själv. Men det är då man verkligen skulle behöva det.

För tänk att det finns en hierarki också för sjukdomar. Allt som går att behandla med kirurgi eller avancerade tekniska maskiner är fint, psykiska sjukdomar och sociala funktionshinder som har mindre effektiva behandlingar har låg status. Detta påverkar allt som har med sjukdomarna att göra. Det forskas mindre, färre vill utbilda sig till vårdpersonal inom psykiatri än inom hjärtsjukvård.
Patienterna har svårare att få förståelse och stöd under sin sjukdomsperiod, både på försäkringskassa och på arbetsplatsen, det är färre politiker som slåss för att det ska finnas resurser för behandling och rehabilitering i landstingens budget.

Därför har riksdagen beslutat 1997 att just dessa patientgrupper ska vara högst prioriterade. Eftersom de inte själva kan föra sin talan ska de som beslutar och de som arbetar i vården verkligen anstränga sig att se och i första hand tillgodose just deras behov av vård.
Det handlar om solidaritet i praktiken och då blir det svårt.
Oftast räcker inte de pengar en landstingspolitiker har att göra sig med till allt man tycker behövs. Att då ge mer resurser för att bygga upp en anständig vård åt psykiskt sjuka som inte kan skrika högt om sina behov är en verklig utmaning. Särskilt när det ska göras på bekostnad av röststarka grupper som behöver ett mindre kirurgiskt ingrepp för att kunna fortsätta att utöva sina fritidsintressen
Det faller ett ansvar också på oss medborgare att se till att ”våra minsta bröder och systrar” får vad de behöver innan vi skriker oss till vad vi anser oss ha rätt till.
Det är lättare att vara solidarisk om man inte behöver avstå från något själv.

I gårdagens tidning läste jag om en man i Indien som uppfunnit en fattigmanstoalett. (Se även artikel på KA.) Idén hade spridit sig till miljontals människor.
Han jobbade inte med toaletterna för att bli rik och berömd utanför att de kastlösa ska slippa den förnedrande sysslan att tömma sina medmänniskors latrin.
Det är mitt ideal i livet att bli lika solidarisk och nobel som han.