Med skräckfylld glädje och lite ångest minns jag andra mornar med snöskottning, en sömnig liten Jens-Olle och halkiga vägar.
Nu bestämmer jag och då tittar jag aldrig på TV på morgonen, det innebär att jag missar en massa information men hellre det än att börja dagen med att bli uppstressad.
Tar mina mediciner med en halvliter vatten med en pressad citron i samtidigt som jag läser första sidan på Svenska dagbladet. Gör yoga vid öppet fönster en knapp halvtimme och hör staden vakna till liv, sopbilar och varutransporter bullrar och fräser medan jag tänjer på mina stela kroppsdelar och skaffar mig mental kontroll över min lilla bit av världen.

Till frukosten läser jag vidare i tidningen och blir ömsom upprörd och ömsom upplyst. Sedan blir det dusch och att välja kläder, då måste man ställa sig frågan vad jag ska göra i dag då? Ska jag cykla, gå eller ta t-banan till förbundskontoret? Kan man se ut hur som helst som förste vice i Kommunal? Lite smink som stämmer med klädernas färger och så det där med att få ordning på håret.

Visst kan man undra varför jag läser Svenska Dagbladet, skälen är flera. För det första finns det ingen dagstidning som är helt i min smak, så jag har bestämt mig för varierar mellan dem som finns.
För det andra tycker jag att det är nyttigt för mig att bli upprörd och upplyst om orättvisor och det blir man sannerligen i min morgontidning.
Igår blev jag mest engagerad av sidan 4 där skriver Elise Claeson om att socialdemokratins politik har inneburit att svenska kvinnor blivit ”målgrupp för en välfärdssocialism”, där hemmafruar och kärnfamiljen har förföljts mer än storkapitalister.
Svenska kvinnor har en stolt historia, i de icke hierarkiska byarna med självägande bönder har kvinnor styrt och ställt i alla tider, långt innan jämställdheten uppfanns. Nu tvingas de utföra kvinnosysslor som anställda i den offentliga sektorn istället för att vara frimodiga bondmoror, menar Elise.

Nu var det väl inte i första hand de självägande böndernas fruar som arbetarrörelse bekymrade sig om när vi byggde upp dagens välfärd, de hade säkert klarat sig utan oss. Det var för statarhustrun, pigan, kockan i skogsarbetarkojan och de kvinnor som på fabriksgolven drog ihop storkapitalisternas miljoner som vi byggde den organiserade välfärdsrättvisa. Den har gett småfolket lite mer av trygghet och egenmakt, än de hade då de skulle krypa för bondmoran för att få några timmars ledigt för att föda barn.

På tal om egenmakt undrar jag ofta över hur medlemmarna i Kommunal har det med det i sina liv och hur vi som är anställda eller förtroendevalda kan göra för att förstärka det.
Bland dem som hört av sig till mig efter artikeln i Kommunalarbetaren finns medlemmar som haft liknade upplevelser som jag i barndomen, men som inte ännu kommit igenom skiten. De beskriver sina kontakter med myndigheter och även med fackföreningen, som att de känner sig helt maktlösa när de skickas omkring i systemen.
De berättelserna har gjort mig förbannad. Det är berättelser om taskiga och okunniga arbetsgivare, om arroganta fackliga företrädare på Kommunals ”kontor” och om en diagnosfixerad sjukvård som tappat bort medmänskligheten.

Jag vet inte vem jag blir mest arg på. Jo, jag blir nog mest upprörd över Kommunals företrädare.
En facklig företrädare är inte en professionell socialarbetare eller läkare som man kan kräva ett professionellt kunnande av vad gäller att hantera en medlems psykiska hälsa. Den fackliga företrädarens roll är att vägleda en medlem om vart de ska vända sig med sina problem; Vem i arbetsgivarens organisation har ansvar? Hur man bäst hanterar kontakten med försäkringskassan m.m.
Men först och främst är det en fråga om bemötande att vara en företrädare som lever upp till det Kommunal har lovat sina medlemmar, att vara en VARMHJÄRTAD KAMPORGANISATION.