Lennart, en västerbottning i förskingringen, yrkesverksam inom vården. Det blev ett ”ojämt” samtal, det visade sig nämligen att han lästa artikeln om mig i Kommunalarbetaren. Mitt i kräftsörplandet, nubbesångandet och spexandet lärde jag känna en spännande människa till. Tänk va många människoberättelser som går omkring mitt ibland oss hela dagarna, livet blir bättre av att intressera sig för fler av dem.

Det är många som har hört av sig, sedan KA hade en artikel om min väg från bottenlös depression till förste vice-rummet på Kommunals förbundskontor. Det är medlemmar, förtroendevalda och kollegor, gamla vänner och klasskamrater som ringt, e-postat och skrivit kort och brev.
Till er vill jag säga ett STORT och varmt tack. Alla som hört av sig har uppskattat att jag delat med mig av mina erfarenheter.
Men det finns säkert de som mest tycker att det är besvärande att jag ”viker ut” mig, med sjaskiga detaljer om mitt liv, från dem kommer inga brev.

Att bli intervjuad om orsakerna till min långa frånvaro var svårt, men också en lättnad och en befrielse. ”Ryggsäcken” är märkbart lättare att bära nu när den är vädrad i offentligheten. Det är tydligen så att ordspråket ”delad börda är lättare börda” stämmer.
Bland frågorna som jag fått face to face är den vanligaste, om jag försökte berätta för någon om hur jag hade det när jag var barn och om varför det dröjde så länge innan jag talade om det som vuxen?
Det är två frågor som hänger ihop.
Ja, jag försökte berätta för några vuxna redan i småskolan, att min far våldtog mig och att han slog mor, men möttes bara av misstro. Vilka fantasier den ungen har, akta dig så att jag inte berättar för far och mor vilka hemskheter du sprider ut om dem, sa skolsköterskan.
Sjåpa dig inte sa en annan, pappor ska krama sina flickor.

Det bemötandet är svar på nästa fråga. När jag var 8 år bestämde mig för att aldrig mer berätta för någon. Jag blev en ”spelevink”, en person som man inte behövde ta på så stort allvar. Jag jobbade hårt för att inte känna, inte bli sorgsen.
Men någon gång nu och då sipprade lite sorgsenhet upp till ytan ofta på min födelsedag eller på julafton. Vad som sedan gjorde det omöjligt att låta bli att berätta, vet jag ärligt talat inte.
Det bara växte i mig, skavde och klämde och hotade att spränga mig inifrån, det måste UT.

Men det fanns andra vuxna också, några som förstod att jag hade det svårt och försökte bidra med ljusglimtar och stöd, utan att direkt prata om varför.
Dem är jag evigt tacksam, det är av dem jag fått min tilltro till människans godhet.