När jag var liten formligen badade jag i gamla böcker, duschade i märkliga meningar, verbformer och adjektiv, utan att fundera närmare över fenomenet. Det var ju berättelsen jag ville åt och som fick mig att jaga över sidorna, formligen sluka böckerna, både bildlikt och bokstavligt talat. (Jag brukade nypa av ett hörn i kanten och tugga i mig när det var som mest spännande, spåren finns i många av mina sparade favoriter. )
Tack vare barn- och ungdomsfilialen av biblan i kvarteret intill mitt vid Värnhemstorget i Malmö (en sån där liten värdelös filial som vissa borgerliga skribenter tycker att man gott kan skrota) fick jag kontakt med exempelvis Alice Lyttkens och hennes historiska romaner. Underbara skatter för språksamlare, här fanns 1700-talets komplimanger, kraftuttryck och konversationer, förutom de spännande och romantiska historierna om starka flickor och kvinnor. 

När Stadsbiblioteket skrotade böcker häromåret fanns hon med bland de utgallrade. Men för några decennier sedan var Lyttkens  Sveriges mest utlånade, så jag hoppas att dagens unga läsare får en chans att alltjämt hitta henne, för berättelserna håller än i dag.  Hon kunde konsten att göra research och förvandla denna till folkbildande litteratur. (Jag hade turen att vara en av de sista journalisterna som träffade henne i livet, en minnesvärd upplevelse även det.)
Lyttkens och alla andra författare har länge gjort mig tämligen säker på innebörden av många konstiga ord. En del försöker jag använda aktivt, exempelvis det trivsamma finemang, andra ligger i bakhuvudet som passivt men inte värdelöst vetande.

Högskoleprovets språkdel brukar inte vara någon match för mig. Dock, när jag ser den långa listan på märkliga, udda, bortglömda och även nya ord som DN:s läsare vill hjälpa kulturreporter Lotta Olsson att bevara så inser jag att vårt språk är rikare än vad jag förstått, samt att ord som inte används dessvärre försvagas och tynar bort. Ekivok (lite småfräck) går alltjämt att erinra sig, men vad betyder eklatant? Ordboken ger inga svar, trots att 80 000 sådana finns i den. Men Svenska Akademins ordlista är mer pålitlig och anger betydelsen slående, påfallande, uppenbar.
Enigmatisk (gåtfull) ger mig också huvudbry, men det är ändå frapperande hur många i den långa listan som känns som bortglömda, men kära vänner, värda att ta fram, damma av och återuppta bekantskapen med.
Kanske inte så frekvent, utan i lite lagom doser, så att vi så sakteliga åter lär känna varann på nytt . (Det kan ju annars lätt bli lite överdrivet och kännas en smula påklistrat…) 

Låt er inte heller avskräckas av ordbehandlingsprogrammet Words varningar om ålderdomliga uttryck, snarare kan det bli en inspiration att göra tvärtemot!
Lotta Olsson uppmanade DN-läsarna att adoptera ord som riskerade att falla i glömska och använda dem minst tio gånger i år. Gensvaret var formidabelt och över 1000 ypperliga och sällsynta ord är nu räddade från glömskan om ”föräldrarna” håller vad de lovar.  Här finns det mesta från apostlahästar (ben) till ögonaböj (genast).  Ordet hialös (rastlös nervös) är roligare än stressad och luguber låter lite intressantare än sorglig och dyster. Det gäller med andra ord inte enbart att återuppväcka dem, utan även se till att de fortsätter leva i högönsklig välmåga.

Fotnot: Eja är enligt en DN-läsare ordet ”ack-s sorglösa kusin”, ett utrop av förtjusning som var ålderdomligt redan på 1800-talet, men som ju är en högst förtjusande och ”pärlande vacker vokalkombination med många trevliga konnotationer.” Ordet är en sorts ”hurra”, men bör följas av en önskan, om det ska användas som förr. Fast det finns väl inget tvingande i det! Eja, att vi får utveckla detta vackra ord!

Fotnot 2: Självklart är den lilla filialen som fornerade mej med barn- och ungdomslitteratur sedan länge nerlagd.