Här kan 500 bli arbetslösa

Musik blandas med vågskvalp. I bassängen hoppar Elsie Westin ivrigt. För åtta år sedan var hon Kommunals skyddsombud och använde arbetsmiljölagen för att stoppa neddragningar på gruppboendet Ugglan i Härnösand. Ärendet gick ända till regeringen, hon fick rätt och Lex Elsie skapades. Hemma i lägenheten har Elsie Westin alla handlingar sparade i en röd pappmapp.
På sjukgymnastiken på Härnö­sands sjukhus utreds nu hur arbetsmiljön förändras om personalstyrkan minskas med mer än hälften. Landstinget Väster­norrland ska spara 235 miljoner.
I det varma vattnet skrattar Elise Westin när hon gympar.
Men hon kan drabbas en andra gång av neddragningar. Nu är hon är patient, efter en stroke har hon afasi, träningen i bassängen betyder mycket för henne både fysiskt och socialt. Trots att hon har svårt med ord­en förstår kamraterna i bassängen henne.

Vid bassängkanten står rehabassistenten och undersköterskan Carin Sjödin Hultgren och visar rörelser. Redan i höstas fick hon veta att sjukgymnastiken vid länssjukhuset Sundsvall-Härnösand skulle bantas. Hon och arbetskamraten Lena Norlander, också hon rehabassistent och undersköterska, funderade över vilka arbetskamrater de skulle mista. Och de sörjde, för alla känner varandra väl.

I våras kom beskedet att 60 procent av sjukgymnastiken ska bort.
– Då tappade vi fotfästet på riktigt, säger Lena Norlander.
De sitter i sjukhusets kafé, dricker eftermiddagskaffe och äter kakor som en patient haft med sig. Det är ofta de får uppskattning, det är patienterna som håller arbetsglädjen uppe. Men det är också patienternas oro för hur det ska bli som smittar.
Både Lena och Carin ser hur träningen gör att patienterna kan behålla sina förmågor. Carin söker efter orden när hon ska beskriva hur tungt det känns.
– De som kommer är så positiva och glada, då glömmer jag min oro en stund.

Båda riskerar att mista jobbet i Härnösand. Med runt 40 år i landstinget tror båda att de får jobb i Sundsvall. Kanske på en vårdavdelning, när Lena tänker på det blir hon tyst.
– Jag är 62 och har inte jobbat på avdelning sedan 1969. Jag gruvar mig, kommer jag klara det, hur blir det med arbetskamraterna. Det sägs att det tar två år att komma in i ett nytt jobb, sedan ska jag tacka för mig och gå i pension.
Hon sov dåligt förut, nu funderar hon över hur det ska bli nätterna igenom. Förut har hon kunnat tänka på något angenäm­are om nätterna, det har inte gått nu.
Även Carin som brukar sova gott, sover sämre. Ovissheten påverkar humöret också.
– Jag är mer irriterad hemma. Feltolkar det som sägs, ser allt nattsvart, säger Carin.
Lena är mer sorgesam, blir låg när hon tänker på att hon inte ska få fortsätta jobba med arbetskamraterna som hon känner väl och som accepterar varandras olikheter.

För Carin är det tredje gången som hon mister jobbet och det gör henne orolig. I år fyller hon 60, hon har reumatism men klarar sig utan sjukdagar tack vare värmen i bassängen och jobbet där hon rör sig mycket. Hon hade tänkt jobba till 63 men är tveksam om hon klarar det på en vårdavdelning.
– Det är ett sorgearbete, vi känner varandra och stöttar var­andra. Vi sitter i samma sits, ventilerar mycket med varandra och då kan vi hämta kraft, säger Lena.
Nej, det var inte så här någon av dem tänkt sig sina sista yrkesår. De vill sluta med flaggan i topp. Och i det här läget önskar båda att landstinget hade någon typ av avgångspension.
Men när de börjar spåna om att bassängen kan drivas vidare i annan regi, får de ny energi och har massor av idéer.
 
Kaffet är urdrucket och de går tillbaka för bassängen för att städa ur i duscharna och lyssna av telefonen. På anslagstavlan sitter insändare och debattartiklar, alla vill rädda rehab i Härnösand.
Snart är det semester, båda ska vara i sina sommarstugor där de brukar ta dagen som den kommer. Men i år tror de att ovissheten om jobbet ändå gör sig påmind.