Annelies svåra väg tillbaka

Svårast av allt var att inte vara någon. Att ingen brydde sig om rosett i håret eller examensklänning. Eller kom ihåg en födelsedag. Att ingen någonsin såg henne. Inte blev arg på henne, eller uppmuntrade henne.
– Värst av allt var att vara noll och ingenting. Det var jättetufft.
Rösten är skör. Annelie Hellander tar av sig glasögonen med stora svarta bågar och torkar tårarna.
– Jag kunde göra vad som helst för att vara någon.
Och nu sitter hon där. Sedan några veckor inflyttad i det rum där Kommunals förre förste vice ordförande satt. Hon har efterträtt Lars-Åke Almqvist. Fönstret står på glänt. Där ute är himlen blå, fåglarna sjunger och en svag doft av hägg smyger sig in.
För ett år sedan hämtades hon med ambulans från förbundskontoret. Blek av smärtor i hjärttrakten.
Det var inte hjärtinfarkt, det var hjärtmuskelkramp. På sjukhuset, mitt i natten, kom en läkare och satte sig på sängkanten. Sa att han sett många kvinnor som Annelie. Han gissade att hon hade ett tufft jobb, var navet i familjen och att hjärtmuskelkramp var stressrelaterad.
– Det handlade om något inuti mig och jag visste att det var så.

Nästa dag skrevs hon ut. Solen strålade och hon gick hem till Solna genom Norra begravningsplatsen och storgrät.
Någonstans visste hon, men ändå inte. Företagshälsan sjukskrev.
– Jag var helt tom, jag bara satt. Jag som är van att det hela tiden far tankar, idéer, strategier och funderingar genom huvudet.
Och det är så de allra flesta känner Anne-lie Hellander. Först som kontaktombud för Kommunal på Ringens barnstuga i Halm-stad, sedan från sektionen, sedan på Kom-munals förbundskontor, Utbildningsde-partementet, som landstingspolitiker i Västerbotten, kommunalråd (S) i Vilhelmina och Kommunals förbundskontor igen. De som mött henne känner igen engagemanget, förmågan att få saker uträttade, visionerna, trovärdigheten, drivet och duktigheten.
 
På jobbet gav hon mer än hundra procent, privat ännu mer. Först förde henne kärleken till Vilhelmina. En man med stor familj. Där startade hon byalagets tidning, körde 25 mil till olika landstingsmöten, bar in ved, levde av vad skogen gav, odlade potatis, hade grisar och gjorde fiskpatéer, lärde sig slakta och jaga. Satt på pass i skogen fast hon var livrädd, sköt två älgar. Och gestikulerar glatt när hon berättar. Skrev en dagbok om livet som landsbygdspolitiker i Tiden, den fick KAs chefredaktör att varna: ”Duktiga flickor orkar inte hur länge som helst”. Annelie blev skitsur, men fortsatte; nya uppdrag i yrkeslivet, ny man med stor familj, jordbruk, trädgård som en park och stuguthyrning.
– Det handlar inte om att jag jobbar för mycket, inte allt jag rattat hemma.
Annelie bar en osynlig ryggsäck, den blev bara tyngre och tyngre. För ett år sedan, när tomheten bredde ut sig växte blyklumpen sig så tung i ryggsäcken att den fällde henne.
– Jag visste hela tiden hur jag haft det som barn, med hur mycket möda jag har försökt dölja det. Hur jag tryckt ner det i mitt innersta mörka rum och försökt stänga in det med 18 lås och 15 hänglås. Men det höll på att bryta sig ut.
Annelies blick söker sig bort, förbi de inramade blommorna på väggen. Hon är tyst, sedan suckar hon.
Tomheten inom henne ledde ner i en avgrund, ett stort svart hål fyllt av kladdig gyttja. Och hon föll och föll. Allt djupare ner i depressionen. Kände sig oduglig på allt, tvivlade på att hon kunde vara Kom-munals förste vice ordförande.
Började med antidepressiv medicin och terapi.

Synintrycken påverkar känslorna. När livet var som svartast var smärtan bränslet i kreativiteten för Annelie Hellander som drömt om att bli konstnär sedan hon gick i skolan.

Minnen rullas upp. Tidiga sexuella övergrepp, både hon och hennes storebror, hur han led, mamman som visste men inte stoppade det, hur pappan slog henne. Hur de söp allt mer. Brodern som blev narkoman, fick cancer och som Annelie vårdade hans sista år, då hennes egen son var som minst.
Förra sommaren for hon ner till bästisen som bor kvar i Halmstad. När Annelie var barn var hennes tillflykt bästisen och hennes föräldrar. Hon var hos dem nästan jämt, också på julaftons förmiddag. Sedan var det för pinsamt att inte vara hemma, så Annelie gick hem. Till föräldrar som blev så fulla att de somnade innan kvällen. Så satt hon där, ensam framför TV:n.
Minnena kom närmare. Inombords föll Annelie, bara djupare i det svarta hålet, bara ett strå gjorde att hon fick luft. Och det blev tunnare och tunnare.
– Jag var fullständigt säker på att jag skulle dö, att det inte fanns någon väg upp.
Blicken är stadig när hon säger det. Se-dan berättar hon om resan till Stockholm. Hur hon satt i bilen, fick en ingivelse, var nära att köra in i en bergvägg för att göra slut på allt. Telefonen ringde, hon körde in på en parkering. När hon körde vidare visste hon att hon skulle fortsätta…

Nästan ett år senare sjunger koltrasten utanför Annelies lägenhet. Hon bor fyra trappor upp, ett stenkast från Adolf Fred-riks kyrka mitt i Stockholm. Lägenheten hyr hon av Kommunal. På fönsterbrädorna står mängder av små tagetes, hon kan inte låta bli att odla, men har ingen trädgård längre. Ingen man heller.
Här har hon sin första egna verkstad. Hyllorna är fyllda av tyger. I en finns röda nyanser, i en gröna, en annan blå. Många är småmönstrade med naturmotiv. Och så är det slipsarna från loppis. Annelie nyper ihop dem strax före spetsen och visar hur de ska bli ett hav.
När livet var som svartast sökte hon sig till tygerna.
– Min egen smärta är bästa bränslet i kreativiteten.
”Kär”, bokstäverna är i knallrosa ull mot svart. De ska följas av ”och galen”. Under finns en kvinna med stort vilt svart hår. Jo, det är Annelie. Och orden syftar på henne själv. Hon går in i relationer till 2000 procent. Nu har hon tre längre bakom sig.
– Det är på eller av, inget mitt emellan.
Så är Annelie. Men nu jobbar hon med att inte vara riktigt så intensiv i allt. Och att gilla sig själv lika mycket som andra. Att inte anpassa sig intill utplåning i relationerna.

Hennes allra första motiv var en regnbåge, den vävde hon i en stol hemma hos föräldrarna i Halmstad. Och gav bort. Drömmen var att gå en konstskola. Men det är det enda som föräldrarna satte stopp för, konstnär var inget riktigt arbete. I stället utbildade Annelie sig till barnskötare, men drömmen om att bli konstnär lever.
Färg är viktigt för Annelie.
– Det påverkar mig oerhört, synintrycken påverkar mitt känsloliv.
Oftast klär hon sig i rött, rosa och lila. Strax innanför ytterdörren har hon en garderob med två stänger av sjalar i mängder av nyanser.
Nu sitter hon i sitt kök med fötterna på en pall i orange och rött. Här är basfärgen rött, samma färg som Annelies politiska själ. Engagemanget började i söndagsskolan.

När Annelie var barn hemma i Halmstad var det aldrig någon som brydde sig om när hon kom och gick. Nu ser hon det som sin räddning. För att slippa vara hemma gick hon från ena söndagsskolan till den andra. Samma dag. Störst intryck gjorde Frälsningsarmén som berättade om lidande barn i andra länder. Hon fick upp ögonen för de globala orättvisorna. Och Annelie har fortfarande svårt att slänga mat, får dåligt samvete när hon gör av med pengar.
– Mitt engagemang handlar om att prioritera så att de som bäst behöver men har minst förmåga får något, innan de som har störst förmåga men minst behov har roffat år sig.
Efter söndagsskolan gick hon vidare till Unga Örnar, som såg hennes verbala talang, som 13-åring var hon ledare för tonårskommittén. Sedan blev det SSU.

När jag frågar om engagemanget var ett sätt att överleva, lutar hon hakan i handen och tänker länge. Jo, det kan vara så.
Hemifrån fick hon ingen vägledning. Och inte mycket annat heller. Det gav henne drivet.
– Ingen annan gör något åt en. Ville jag ha kläder var det ingen annan som fixade det.
Därför började hon jobba på kafé som 14-åring. För pengarna köpte hon också en grön Ikeasäng. Den tog hon med sig, så snart hon var klar barnskötare hade hon fixat både jobb och lägenhet.
Drivet har gett ett fullständigt engagemang här och nu.
– Att jobba mycket och familjen har varit en slags flykt att slippa ta tag i det som gnager.

I terapin har Annelie bearbetat allt svåra från barndomen. Men också annat som hon kämpat för att inte tänka på; den svåra bilolyckan som gav ständig värk, huset som brann och allt som försvann, ofödda barn som hon förlorat och broderns död.
Nu har hon hittat ett nytt sätt att leva.
– Jag har dragit ner tempot. Jag fångar känslorna i stället för att hoppa över dem. Jag har ingen önskan om att komma tillbaka till full speed, jag vill ha makt över min tid, säger Annelie och gestikulerar vilt.
Tillbaka på jobbet i våras möttes hon av ett fång gula tulpaner. Först arbetstränade hon. Nu jobbar hon halvtid.
Förr var hon jättesnabb och spontan, nu försöker hon hejda sig.
När livet var som mörkast tvivlade Annelie på att hon skulle komma tillbaka till Kommunal. Men när hon blev friskare kom lusten. Var det rätt att komma tillbaka mot medlemmarna?
– På vilka uppdrag får man inte vara 100 procent? Om vi kräver att det ska vara till­låtet på medlemmarnas arbetsplatser måste det vara tillåtet här också. Mina erfarenheter ökar ödmjukheten, medkänslan och empatin.
– Kommunal är en stor organisation som har nytta av människor med en mångfald av livets erfarenheter. Man kan se mitt förflutna som ett socialt funktionshinder.

Hemma i köket bjuder hon på ekologiska kanelbullar, tar socker i kaffet. Tittar på en skål med citroner på köksbänken. Och tänker innan hon svarar på frågan vad hon vill med sitt uppdrag.
– Jag vill skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska bli så lyckliga som möjligt.
Även om Kommunal inte har ansvar för medlemmarnas hela liv, anser Annelie att facket ska dra sitt strå till stacken. Hon vill se till helheten och då blir medlemmarnas hälsa utanför jobbet Kommunals fråga.
– Kommunal ska stärka kvinnan att fördela bördan på båda. Kvinnors självkänsla måste stärkas så att de står emot trycket.