110 dagar utan internet
Varsamt lät jag höger pekfingertopp smeka mellanslagstangenten. Jag dubbelklickade på Explorersymbolen enbart för att plåga mig själv. Texten träffade mig likt ett piskrapp. "Webbsidan kan inte visas. Du är inte ansluten till internet."
Sant förvisso, men där borde dessutom stå: ”Du har valt en så ini Norden dålig bredbandsleverantör att du faktiskt får skylla dig själv.” Käkarna började mala mot varandra och jag fick ta till förlossningsandningen för att kunna sansa mig. Såja. Det kommer bli bra. Såja.
Över hundra dagar hade passerat sedan flyttlasset gick. Det skulle ha tagit 14 dagar att flytta abonnemanget. En tidsperiod som kändes helt överkomlig och till och med nyttig att vara internetlös. Jag hade ju text-tv, hur illa kunde det bli? resonerade jag totalt ovetande om framtiden.
Efter tre veckor tog jag kontakt.
– Det verkar ha uppstått ett problem men vi återkommer, lovade en entusiastisk supportkille.
Dagarna lades på hög och blev till ett berg av veckor. Vid det här laget började det kännas att vara nedkopplad. På riktigt.
– Du hittar all info på vår hemsida!
– Har du inte läst mejlet?
– Anmälan online…
Plötsligt en dag började antalet olästa mejl i min inbox att minska dramatiskt. Till och med skräpposten försvann. Jag kände mig utfryst, isolerad och identifierade mig starkt med människor satta i husarrest. För att inte tala om den äldre generationen som ringer när de vill något.
– Det är ingen idé, du kollar ju aldrig mejlen ändå…
Men det var inte sant. För en gång i månaden tog jag spårvagnen till stadsbiblioteket för att fixa med föräldrapenningen. Då passade jag dessutom på att surfa ohämmat. Jag läste bloggar och twittrar, facebookade och kollade klipp på YouTube. Faktum är att blotta tanken på biblioteket var som en kittling av mina icke anslutna nerver.
Efter två månader återkom de faktiskt.
– Det går inte. Tyvärr.
För att få tillbaka pengarna var det bara att lämna in en reklamation – på nätet. Jag hade svårt att hålla mig för ett vansinnesgapskratt. Jag var och förblev urloggad. Givetvis övervägde jag mobilt bredband, men eftersom den stundande inkopplingen av fiber låg så nära var det ingen idé. Om det hade skett i tid vill säga.
Häggen slog ut och syrenen föll i blom. I stället för att ladda datorns batterier fick jag ideligen byta ut dem i fjärrkontrollen.
Men så sent en kväll ringde det på dörren. Det var grannen nedanför som kom som en skänk från ovan.
– Jag tycker synd om dig. Du får låna min dongel på dagarna.
Äntligen kunde jag göra entré på nätet. Visserligen med en hastighet på 1 MBit, men jag bestämde mig genast för att aldrig mer klaga på ett trögt bredband. Det är nämligen ingenting jämfört med hur långsamt en spårvagn går.