Att allt färre är politiker men allt fler försörjer sig på politik är lätt att konstatera i Almedalen, detta vuxendagis och diskussionsarena för politiker med följen, lobbyister och reklamfolk, folkrörelser och inte minst medier. Horder av tyckare och rapportörer ser till att skapa mening åt utspelen och förslagen som duggar tätt. För att inte tala om opinionsinstituten, dessa nya makthavare som ger ”folkets mening” till känna för folket. Lustigt nog stämmer denna mening ofta väl överens med vad beställarna tyckte från början. Det handlar om att få sin stund i rampljuset. (Att mycket här är både angeläget och allmänbildande gör att veckan trots allt håller stilen.)

Med nio av tio tidningar i borgerliga händer är det lättare för de liberala tankegångarna att få fäste. Daniel Suhonen, redaktör på SSU-tidningen Tvärdrag höll i seminariet om högerns makt över tanken – och  hur detta kan brytas och var även han inne på att vänstern måste vässa sig medialt för att ha en chans mot Timbro, Ratio, borgerliga nätverk och alla ledarsidor som bidrar till att få privilegiet att sätta agendan, att formulera ”problemen”. I Almedalen exempelvis handlar det om att skaffa sig privata sjukförsäkringar eller anställa ungdomar med låg lön och utan trygghet. (En anställningsform som för övrigt redan finns, den heter timanställning.)

Han tyckte också att det behövdes tidningar, såväl på papper som webb. Ett förslag kan vara att göra en stor allmän dagstidning på nätet, där LO-tidningen står för arbetsmarknad, Bang för feminismen, Tvärdrag för kulturen, Arena-gruppen för ledarsidorna. Suhonen ville se mera samordning:
– Där har vi vår nya rödgröna morgontidning på nätet! 

Det gäller att samarbeta för att bli läst utanför de snäva egna kretsarna menade han och lanserade 14 punkter för en mediepolitik som bjuder den liberala makten över tanken motstånd. (Kan läsas på tvardrag.se från kl 19 i dag måndag den 29 juni. Läs för övrigt Tvärdrags senaste nummer Hjärntvätten 30 år av nyliberal dominans, där finns mycket tankeväckande!)

En dagstidning kostar kanske 50-60 miljoner om året. En ombudsman 500 000. Vad väljer vi. 100 fackliga ombudsmän eller en dagstidning, sa han lite utmanande och kikade mot Per Bardh,  som är avtalssekreterare i LO.

Bardh verkade inte vara inne på att byta 100 ombudsmän mot en dagstidning, han sa också direkt nej till att satsa de 1,7 miljarder som LO har i kistan på ett tidningsprojekt.
Däremot var han tydligt intresserad av att samordna arbetarrörelsens resurser på tidningsområdet, inte minst de fackliga tidningarnas.

– Man kan inte sitta och dutta var för sig, utan vi måste samla ihop ekonomiska och personella muskler.  Fackförbundstidningarna är också en viktig aktör. Man kan inte sitta på kammaren och skriva var sina frågor. Vi måste se helheten, betonade han och efterlyste en generaldiskussion i frågan.
En medieutredning ska tillsättas av LO. Det är inte den första. Och det är inte heller första gången som samarbete mellan de fackliga tidningarna kommer på tapeten. Om detta betyder att även de fackliga organisationerna ska gå samma väg och bygga något större tillsammans framgick inte av just denna diskussion.