De rödgröna är ute på tågturné, ”utan konkreta förslag”, enligt DN, men med 35 gemensamma motioner och 13 gemensamma överenskommelser att luta sig mot, enligt SvD (09/06/25).
I Almedalen på måndag (29 juni) utlovas ännu mera rödgrön politik. 

Nu bjuder de på fortsättning  i form av gemensamt program för krisbekämpning, med extra pengar till kommuner och landsting, grön omställning, samt högre skatter! 6 september startar deras valrörelse i Kungsträdgården i Stockholm. De planerar för gemensam vårbudget i april och senast augusti 2010 är det en gemensam regeringsplattform.

– Vi frustar inför att komma igång med valrörelsen, säger Mona Sahlin i SvD.
En superlång intervju i ETC 25/09 (och det är bara första halvan!) med de fyra partiledarna/språkrören Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) vittnar också om en nyfödd vilja till samarbete som verkar hoppfullt för oss som tror att tre ihop tänker bättre än en. Oddsen är inte dåliga för att en tydligare politisk vision föds i detta snackande och knådande.

Reinfeldts regering har sänkt skatterna med 85 miljarder. Det är ganska många undersköterskejobb, barnskötarjobb och lärarjobb det. Kommunals medlemmar sägs upp, utan att det kommer mer stöd til offentliga sektorn. Regeringen skyller på lågkonjunkturen.
Katrine Kielos noterar nyktert i Aftonbladet (09/06/25) att han knappast förtjänar epitetet ”skattekramare”, det handlar ju i själva verket om ett hugg. Förutom skattesänkningen har han ”försvagat fackföreningsrörelsen, sabbat A-kassan, öppnat för en låglönemarknad i Sverige och han har lyckats göra allt detta utan att tappa sitt väljarstöd.”

Ja, vad kan man mer begära ? Frågan är om detta tolkningsföreträde om vad mittenpolitik är kan utmanas av de rödgröna? Nu sätter de i alla fall äntligen ner fötterna och konstaterar att det faktiskt inte går att föra välfärdspolitik utan skatter, i alla fall inte om man vill ha den gemensam, och inte försäkringsdriven. ( Försäkringsbetalda privatiserade socialförsäkringar lobbas det mycket hårt för i Almedalen nästa vecka, inte minst genom Skattebetalarnas förening.)

De rödgröna  har frågat väljarna om välfärden och sex av tio kan tänka sig höjda skatter för att välfärden ska funka. Tre av fyra vill se mer pengar till kommuner och landsting, vars neddragningar redan börjar likna 1990-talskrisens med svåra konsekvenser även för de som är kvar, och får tampas med besparingarnas konsekvenser, inte minst i skolan.
Röster höjs från många håll, senast från regeringens expertråd för studier i offentlig ekonomi, ESO, om att vi behöver betala mer av välfärden ur egen ficka. Det bäddas för att vi ska acceptera privatiseringar av vårdcentraler och skolor, samt försämringar av den skattefinansierade tryggheten. 

Kvartetten tar i Johan Ehrenbergs intervju i ETC upp de laddade frågorna om budgettak och möjligheter att jobba med satsningar och underskott i en extrem lågkonjunktur. Sahlin konstaterar att de behöver skaffa sig ett helt annat förhållningssätt i synen på den offentliga ekonomin Och att de är beredda att ”konjunkturanpassa politikens avsikt.”
Peter Eriksson fyller på med att budgettakets storlek bestäms av politikerna som vinner valet och att regelverket inte utgör något hinder. Frågan kanske inte är så minerad längre? Det verkar mest vara finansminister Borg och statsminister Reinfeldt (M) som tycker att ”ansvar” är att låsa fast sig vid masten i full storm och låta båten styra sig själv.

S, MP och V verkar i alla fall ha större tilltro till politikens möjligheter och det leder förhoppningsvis fram till en trovärdig politik som hänger ihop.

Anne-Marie Lindgren, från Arbetarrörelsens tankesmedja formulerar det väldigt väl i senaste AiP:
”Trovärdig politik måste visa på lösningar som uppfattas som realistiskt möjliga på problem väljarna anser angelägna. Det handlar, till en del, om plånboksfrågor, som fastighetsskatt eller a-kassa. Men det handlar också om att de frågorna måste vara infogade i en helhet som väljaren uppfattar som konsistent.”
Det måste hänga ihop och det behövs ett kitt i form av gemensam värdegrund. Det räcker inte att bygga på en punktlista med förslag, anpassade efter olika målgrupper.
Politik måste ha en linje och en riktning, konstaterar hon. Och den måste fungera såväl för arbetarklass som medelklass.

På en kurs om att skriva bättre texter som vi nyligen hade på redaktionen berättade Lena Holst om det senaste från forskningen om vilka texter som blir lästa. Och det är lite av samma principer som borde funka även i politiska processer:

Konsten att få läsare (väljare) handlar om att ha en textbindning (politiskt program) som fungerar, det vill säga styckena (frågorna) måste hänga ihop och den röda tråden måste löpa på från början till slut. Textens underliggande logik måste vara klar och tydlig. (Astrid Lindgren är mästare på detta.)
Till detta ska det finnas bonus, i form av små guldkorn (vallöftena, visionerna), det oväntade som gör att man lockas in, berörs, engageras och hänger med. Det som får dig att vakna! Textbindning, guldkorn och ett innehåll som hänger ihop, det är i alla fall en början!