Men hur ser det ut i verkligheten? Ja, runt 70 procent av insatser till äldre kvinnor och män som behöver hjälp på olika sätt görs av anhöriga. Det flesta av dessa anhöriga är kvinnor och inte vilka kvinnor som helst. Det är döttrarna till de äldre som inte har råd att köpa privata tjänster.
Det är arbetarklassens döttrar det handlar om.

Krisen under 90-talet med hög arbetslöshet och besparingar i kommuner och landsting ledde till att anhörigas insatser ökade när hemtjänstens insatser minskade och det blev svårare att få plats på äldreboende.
Så nu undrar jag, vad kommer att hända i nuvarande kris som vi bara sett början av. Är det vi kvinnor som än en gång skall betala priset?

Jag och många med mig hjälper gärna våra föräldrar, men det skall vara så mycket vi orkar och vill. Vi har ofta heltidsjobb och bor inte alltid i närheten. Dessutom skall ju våra nära och kära vilja att det är vi som fejar, tvättar och hjälper till med hygienen.
Många äldre kvinnor och män vill hellre ha hjälp från äldreomsorgen. När anhöriga hälsar på behövs tiden till prat, umgänge, kanske en promenad.

Vi kvinnor vill inte heller vara ständigt dubbelarbetande först med barnen och sedan med våra föräldrar och svärföräldrar. För det är oftast vi döttrar som får ställa upp, ja vi gör det tre gånger så ofta som våra brorsor.
Att hjälpa anhöriga skall vara frivilligt. Det allra bästa anhörigstödet är därför en  fungerande äldreomsorg. Men nu duggar besparingarna runt om i landets kommuner.
– Vi värnar kärnverksamheterna, vård skola och omsorg, säger Reinfeldt.
Men vi ser ju alla vad som är på gång. Runt om i landet växer skolklasserna och barngrupperna på dagis. Äldreomsorgen skall spara pengar. Funktionshinderverksamheten går inte heller fri för att inte tala om fritidsgårdar och förebyggande arbete.
 
Vi är på väg mot en rekordstor arbetslöshet, senaste prognosen från Arbetsförmedlingen 11,3 procent 2010.
Jag förstår inte vitsen att också skicka ut undersköterskor, barnskötare, vårdare, förskollärare och lärare i arbetslöshet. Efterfrågan på välfärden har ju inte minskat. Det är just nu vi skall satsa på välfärd och offentliga investeringar. Det är det som är ansvarsfullt.
 
Nej, alla kvinnor det är dags att göra uppror. Vi vill inte på äldre dar nekas plats på äldreboende eller få mindre hjälp från hemtjänsten. Vi vill inte betala krisen med sämre arbetsvillkor och arbetslöshet. Vi vill inte stå för det obetalda omsorgsarbetet.
Det är en självklarhet för de flesta i dagens Sverige att det ska gå att vara förälder och yrkesarbeta samtidigt. En utbyggd barnomsorg och en generös föräldraförsäkring är viktiga delar i en aktiv jämställdhetspolitik.

Det är inte alls en lika självklar samhälls- och jämställdhetsfråga att det ska gå att sköta ett heltidsarbete och ge stöd åt föräldrar under deras sista år. Få arbetsgivare har en medveten personalpolitik på området för att underlätta för de anställda som har ett omsorgsansvar.
Ett av de få företag som påbörjat ett sådant arbete är Sveriges Radio som bland annat satsar på att  utbilda mentorer och på en tydlig policy på området. Kvinnors obetalda omsorgsarbete om äldre anhöriga har blivit jämställdhetens blinda fläck. Vi vill förändra detta.

Vi vill att:
– att chefer och  strategiska personer måste utbildas om vad det innebär att ha ett omsorgsansvar för anhöriga t.ex. en demensjuk förälder.
– att alla arbetsgivares ska underlätta för anställda med omsorgsansvar genom flexibla arbetstider och möjlighet att på jobbet ringa nödvändiga samtal.
– att kommunerna informerar om anhörigstöd och anhörigorganisationernas arbete.
 
Fakta:
– 70 procent av all omsorg som ges till äldre som bor hemma ges av familj, släkt och vänner.
– Den offentliga äldreomsorgen står för resten, 30 procent.
– 70 procent av all anhörigvård i Sverige utförs av kvinnor.
– 60 000 kvinnor och 20 000 män har gått ned till deltid eller slutat förvärvsarbeta på grund av anhörigvård.


22 april 2009: Seminarium i riksdagen om kvinnor som vårdar sina äldre anhöriga”.  Eva Olofsson, riksdagsledamot (v), Ann-Britt Sand, Petra Ulmanen, Stina-Clara Hjulström, ordf Demensförbundet, Anne-Sophie Söderberg, vice ordf Anhörigas Riksförbund, Kerstin Hildebrand, kommunalråd (v), Guy Lööv, socialombudsman PRO och representant från SIOS.